Ficktjuvar och avfärd

En nerlastad Artemisia II

Tidvattenet påverkar livet

Utsikten från båten

Charlie lagar middag

Poliser till räddning

Lördagen den 22 oktober

Det har varit ett omtumlande dygn där vi åkt berg-och-dal bana. Allt var bra till igår eftermiddag när vi skulle handla det sista innan vår avfärd idag. Vi tog ut pengar på en bankomat och när Milo skulle betala i en affär var plånboken borta. Ingen av oss kan förstå när den försvann utan kan bara konstatera att den eller de som gjort det var oerhört skickliga. Det tog på Milos krafter med allt vad det innebar både känslomässigt och praktiskt. Men nu är kreditkort spärrade och saken polisanmäld. Marinan hjälpte till att förmedla kontakten med polisen och vips var två tungt beväpnade motorcykelpoliser försedda med skottsäkra västar på plats och kom till båten för att ta upp anmälan. Med hjälp av en båtgranne som kunde lite engelska lyckades Milo förklara det mesta och sen kom en polisbil och hämtade henne så hon kunde få ett intyg på det som skett. Så även om det känns fruktansvärt med stölden så kan vi verkligen inte klaga på polisens agerande vilket är mer i linje med det positiva, glada och vänliga Chile vi hittills mött.

Trots allt planerar vi att avsegla idag så snart vi hämtat vårt seglingstillstånd hos hamnkaptenen. Det höll också på och gå snett då någon gröngöling i uniform först inte ville ge oss tillstånd mer än en liten bit för att sen söka nytt tillstånd. Vi ville Ha tillstånd för hela resten av seglingen. Efter lite palaver så kom en som kunde tala engelska och med ett par fler streck än gröngölingen och fixade det hela som vår nybörjare sa var omöjligt. Men allt gott som slutar gorr.

Nu ska vi söderöver, ned mot det egentliga Patagonien med fjordar, snötäckta berg, glaciärer och skyddade små naturhamnar. Något jag verkligen ser fram emot. Bortsett från stölden har vistelsen i Puerto Montt varit mycket behaglig och trevlig. Marina Oxxean där vi ligger, är inte lika personlig när det gäller kontakten med personalen som i Valdivia men allt fungerar (dock inte wifi från Milos dator) och stadens affärer är mer välsorterade när det gäller marina varor.

Affärscentrum ligger dock en bit bort från marinorna men det är bara en spännande busstur dit. Och affärerna är mycket mer specialiserade så vi har gått ut och in i ett otal för att hitta rostfri bult för bominfästet vi masten, fler fotogenlampor, rostfria slangklämmor (reserv), rostfria schacklar (reserv), reservskot och lite annat smått och gott. En affär kan bara ha lanternor och nautiska lampor av olika slag medan en annan specialiserar sig på livflottar och flytvästar. Svårast var fotogenlampor och när vi äntligen hittade några var det lyxmodeller som knappt innehöll någon fotogen och kostade skjortan så Milo tackade nej. I nästa båtbutik som såg ut att vara hyfsat välsorterad frågade vi efter fotogenlampor och mannen sken upp och sa att han fixar det på några minuter. Och se, efter mindre en fem minuter kom någon in med fotogenlampor, det tråkiga var att det var lyxvarianterna från butiken vi just varit i. Samarbetet mellan butikerna och hjälpsamheten är betydligt bättre än i Sverige även om resultatet inte alltid blir det bästa.

Vi har även träffat våra första svenskar. Två systrar som reste runt Sydamerika och hade just köpt biljetter till ett fartyg som går rutten söderöver genom Patagonien, dock inte lika långt som oss fast lite snabbare. Vi fikade ihop och snackade en del och Milo hann också förbarma sig över en av dem som snusade och höll på att få slut på dosor. Milo snusar också och donerade det hon hade på sig till en tacksam nikotinist. Själv hade Milo beställt hela årsransonen av snus som skidades till Chile, men den fastnade i tullen i Santiago (trots Swedish Match försäkran att det inte skulle vara något problem). Kostnaden att få ner snuset efter alla avgifter och arbetstimmar för en agent gjorde att det fick gå i retur i Sverige. Förhoppningsvis hittar det sin ägare på andra sätt senare under resan.

Utsikten från marinan inkluderar en snöklädd alptopp och många fiskebåtar som kommer och går. Många av dem ligger på botten när tidvattnet går ut, men det är de byggda för. Det finns tre marinor i rad som alla är skyddade och på många båtar finns det intressanta människor. Vår närmaste granne är finnen Mani som varit här till och från på sin stålbåt i åtta år. Frun har tröttnat på båtlivet och flyttat Schweiz men är här på besök just nu med sin dotter. På en vacker och välskött Rhodes designad cirka 60-fotare bor Charlie från USA. Han har dock varit "på resande fot" sedan tonåren, först med familjen och sen själv med egen båt (som han ibland seglar med familjen). Han har hjälpt oss med mycket och är mycket trevlig – nästan väl trevlig. Han är oerhört kunnig om allt som har med båtliv att göra och verkar känna eller känna till de flesta i branschen och varit på alla världens öar och kuster. Och pratar gärna och mycket om detta.n Dessutom är han del av Jehovas vittnen och jag har väntat en jesus-drive när som helst, men den har inte kommit trots att vi varit ombord bjudna på middag och umgåtts en hel del.

Men nu ser vi fram mot vår första anhalt vilket förhoppningsvis blir en ögrupp där det finns en pingvinkolloni. Jag hoppas det skall pigga upp pingvinälskaren Milo.

Framme i Puerto Montt

Lämnar Valdivia på floden Calle Calle

Milo tar ner storseglet

Vår tredje besättningsperson, vindrodret

Framme i Puerto Montt

Tisdagen den 19:e oktober

Framme i Puerto Montt efter två dygn till havs. Det var ett lite vingklippt ekipage som lade till vid marinan Oxxean i Puerto Montt framåt kvällningen igår. Artimisia II hade fått några tillägg på arbetslistan (en vinsch slutade att fungera och sprinten till bommens infästning vid masten hade delvis arbetat sig ut) och besättningen kunde mått bättre. Milo hade dock börjat kvickna till efter sin underliga släng av någonting. Under första dygnet hade hon feber och mådde illa, någonting spelade spratt i hennes kropp. Som hon sa själv: "Jag har inte mått så här dåligt på 25 år". Och det säger inte lite då Milo är en mycket "tålig" person. Själv hade jag känning av mitt gamla ryggskott. Jag hade lyckats undvika en totallåsning men det var inte många rörelser jag kunde göra utan att det högg till som en dolkstöt i ryggen och en konstant molande värk i ryggslutet. Och en båt är ingen fast plattform så kroppen får hela tiden jobba för att kompensera rörelserna. Kort sagt – en bättre start kunde vi fått men nu är vi här.

Låt oss ta det från början. Väderluckan från sudliga kulingar vi hade var kvar. Prognosen sa att lördagsnatten visserligen skulle ge sydliga vindar, men de skulle vara mindre än 12 m/s. Sen skulle vinden lätta ytterligare och gå mot väst för att under söndagen (och med takt att vi kom söderut) växla till nordliga och öka lite. Och prognosen stämde bra hela vägen.

Avskedet från Club de Yates i Valdivia blev känslosamt, speciellt för Milo. Hon hade varit där i över två månader och hade byggt upp vänskapliga relationer med alla på marinan, speciellt den ansvarige Jeorge. Eller som han sa till Milo: "Den här marinan kommer aldrig bli densamma utan dig" – och jag tror han bara menade positiva saker med det. Så det blev många kramar och en och annan tår innan vi stävade ut från marinan ned för floden och ut mot Stilla havet. Flodfärden på ett par timmar blev mycket behaglig, vacker natur och smult vatten.

Annat var det när vi kom ut på havet. Olika vindvridningar hade gjort att sjön var väldigt orolig med toppiga vågor. Då det blåste väldigt lite så började vi motorer rakt mot målet söderut. Efter ett par timmar började det blåsa upp och det var dags att sätta segel och kryssa mot vinden. Storen med två rev och delvis inrullad genua blev segelsättningen och vi gjorde över 5 knop i vinden på runt 8-10 m/s, men som alltid på kryss inte i den riktning man vill komma. Den stampiga sjön gjorde det också svårt att leva ombord så det blev jordnötssmörsmacka till middag (Milo mådde för dåligt för att äta). Vi tog vakter om fyra timmar var, men styrde gjorde vårt vindroder. Och båda hade nog egentligen behövt vila men ingen som tänkte i de banorna (jag försökt efter en av vakterna när Milo mådde som sämst att inte väcka henne, men hon vaknade själv och insisterade på att ta vakten).

Så småningom vred vinden mot nord och vi fick till sist plattläns (vinden rakt bakifrån) så vi tog ner storen och seglade bara för utrullad spirad genua. Samtidigt så ökade vinden i styrka vilket gjorde att vi rullade in delar av genuan och sjön började byggas upp (det blåste över 10 m/s). Vi seglade lite för fort då det gällde att anlända till det smala sundet, Chacao, mellan fastlandsChile och ön Chiloe. Tidvattenströmmen är där mellan 5 och 8 knop så det är ingen idé att försöka gå igenom vid fel tidpunkt (när strömmen är mot). Vi visste att bäst var att anlända i gryningen för att få med oss strömmen men samtidigt kändes det inte bra att komma in mitt i natten och försöka hitta någon stans att ankra för att avvakta till rätt tidpunkt. Så vi slörade ut mot havet för att kunna slöra tillbaks och därmed gå längre sträcka och anlända vid rätt tidpunkt.

Vi var nu nere i området där till blåst nordväst hela tiden och dyningarna som kompletterade blåsvågorna var stora så Artimisia rullade friskt i sin framfart och det var med lättnad vi kom in i sjölä på vår väg in mot Canal Chacao i gryningen. När vi dessutom kom in i vindlä startade vi motorn och puttrade på runt våra fem knop, men på vår GPS stod det att farten var över 11 knop. Härligt med medström. Det kändes som att skjutas ut som champagnekork när vi flög fram genom sundet. Och kunde styra kosan norrut en bit mot vår destination. En seglats som jag inte rekommenderar som första erfarenhet för de som eventuellt funderar på att långsegla.

Just nu är det mer triviala problem vi försöker lösa, som hur man startar marinans tvättmaskin och får internet att fungera. Milo mår bra igen (det var bara under seglingen hon mådde dåligt – ingen bra förklaring till vad det var). Min rygg är lite bättre och vi ha bytt från voltaren till en Milokombination av tabletter (hon är sjuksköterska så hon har lite att välja från i skeppsapoteket) och jag har strikta order att inte jobba med något i fel ställning (fick skäll när jag tog ner spirbommen själv under min vakt).

Vinschen är fixad och jakten på en ny bult för bomfästet i masten har börjat. Lite proviantering för både båten (reserv av schacklar, block och skot) och oss (färskvaror) står på programmet. Sen börjar så snart som möjligt seglingen söderut i den Patagoniska skärgården och kanaler. Vi har en längre och en kortare havssegling till som måste göras där ingen skyddande skärgård går att få men annars är det mesta i skyddade vatten när det gäller grov sjö. Och när seglingen söderöver börjar så försvinner också möjligheten med internetuppkoppling. Så uppdateringarna av bloggen kommer att ske sporadiskt, om det går överhuvud taget, till vi når Ushuiai där jag lämnar båten.

Utflykt och tid för avgång

Vägen på utflykten gick mestadels längs floden

En fotoutställning om jordbävningen i Valdivia 1960

Detta var allt av bergen vi såg bland molnen

Marknaden med inköp av färskvaror innan avfärd

En hungrig besökare av marknaden väntar på sin tur

Baksidan av marknaden sjuder av liv.

Fredagen den 15:e oktober

"Det är mycket nu". Äntligen känns det som om båten är klar och väderluckan kvar så imorgon lördag eftermiddag är planerna att vi slänger förtöjningarna från Club de Yates i Valdivia och stävar söderut (efter att ha kommit ut ur floden som Valdivia ligger i) mot Puerto Montt. Det är ingen lång passage (knappt 200 sjömil eller ett par dygn) men vi har legat i en zon mellan lågtrycken som sveper förbi söderut och ett högtryck nordväst om oss vilket gett envisa starka sydvästvindar (här på södra halvklotet snurrar vinden motsols om högtryck och medsols om lågtryck – tvärtom från hemma) där vi är medan bara ett par hundra sjömil söderöver har nordvästen blåst. Vi kommer fortfarande ha lite sydliga vindar i början men inte med kulingstyrka och sen hinner de inte fylla i förrän vi är i nordvästen (är det tänkt).

Det har hänt en hel del här i Valdivia. Vi bland annat märkt av räddningsaktionen i den chilenska gruvan mer. Natten till torsdagen hördes varningssirenen i Valdivia, men det var inte övning eller flyganfall utan den sista gruvarbetaren som kommit upp. Sen började trummor höras från staden, så ett visst lokalt firande skedde här också.

Sen har vi fixat den eviga följetongen med magnetventilen. De som inte vill ha detaljer hur kan hoppas till nästa stycke. Vår skypande vän från Sverige, Mats Andersson, såg för det första en inställning på själva ventilen som kunde göra att den inte "klickade" när den fick ström och efter justering fungerade ventilen. Men fortfarande fick den inte ström. Med hjälp av Mats och en voltmätare gick vi igenom i stort sett alla tänkbara alternativ bland sladdarna i de två reläboxarna i "den vita lådan" (kopplingsdosa) på motorn. Till sist hade vi tagit bort alla alternativ utom pluskabeln som gick från magnetventilen till relät. Så jag började nysta i den enklaste delen, kabelskon som satt åtkomlig vid magnetventilen. Den såg mycket prydlig ut och ar fabriksgjord men när jag öppnade lite på den såg jag att höljet inte var avskalat ordentligt. Så efter att klämt på en ny kabelsko så fungerade allt som vanligt. Man kan tycka att någon veckas jobb för att byta en kabelsko låter överdrivet, men vår lycka var i alla fall fullständig.

I går, torsdag, gjorde vi en heldagsutflykt till bergen (Anderna) med våra belgiska vänner Marc och Nadine som har en bil. Vi åkte till vackra platser där Maputcheindianerna har sin ursprungliga hemvist. Vägen dit och tillbaka följde floder och dalgångar, allt frodigt färgsatt med otal nyanser i grönt. En plats där det regnar mycket får vacker grönska. Här finns också Chiles nationalträd, en typ av gran med barr som växer direkt på stammen och som man beräknar vara 240 miljoner år gammal. Vi stannade också till vid ett par städer och gjorde lite inköp av hemslöjd (träarbeten och ullstickningar) från Maputcheindianerna. Vi passade också och besöka en fotoutställning från jordbävningen i Valdivia 1960 (en av de värsta någonsin). Men tyvärr såg vi aldrig de snötäckta bergen, himlen täcktes av moln och det började regna. Men vackert var det ändå.

Idag har vi gjort den sista provianteringen av färskvaror vid marknaden. Det är spännande att gå bland stånden med fisk, skaldjur och grönsaker samtidigt som fiskarna filear fisk vid kajkanten bakom stånden. Där samlas också diverse hungriga åskådare, pelikaner, skarvar, måsar och sjölejon. Sjölejonen hålls borta med ett galler, men på några ställen kan de sticka in sina nosar och ligga tålmodigt och vänta på en stentrappa.

Vi har nu också fått vårt seglingstillstånd, Zerpan, av flottan vars representanter besökte båten och ställde massa säkerhetsfrågor. Just nu ska vi ut på avskedsmiddag med Marc och Nadine och jag får se om jag hinner skriva något mer innan vår avfärd. Det känns skönt att äntligen röra på oss, det enda smolket i glädjebägaren är att jag börjar känna av mitt gamla ryggskott efter en dag i bilen och kånkande av tunga dieseldunkar vi har i reserv. Förhoppningsvis kommer nästa blogg från Puerto Montt.

Livet ombord med Milo

Parlör för Milospråk

Mitt krypin på båten

Den berömda mulltoan

Onsdagen den 13:e oktober

Efter en och halv vecka på Artimisia II börjar jag komma in i båtlunket. Tankarna på jobbet börjar skingras (ett och annat mail har det dock blivit) och leva i nuet blir mer påtagligt. Dagarna går med båtpul även om vi börjar komma ner på slutet av listan med bara saker som att fylla diesel, bunkra vatten och proviantera kvar på listan.

En envis sak hänger sig kvar, magnetventilen som stänger av motorn (dieselflödet). Vi har haft kontakt med tillverkaren och fortsätter vårt felsökande. Vi har också en långseglingskollega i Sverige, Mats, som har djupare kunskaper inom området som Milo skypar med och får goda råd i processen av. Men det vill sig inte. Misstanken är (som inte är ovanligt) att det egentligen är två fel samtidigt. Dels ett elektriskt (strömmen är bruten någonstans mellan tändningsnyckel och magnetventil) och dels att magnetventilen är felaktig, och då både den gamla och nya. Det är ingen panik för vi kan fortfarande stänga av motorn manuellt, men prylar man har skall fungerar – så det så. Fortsättning följer.

Jag har nu bott med Milo på en yta av runt 20 kvm under snart två veckor. Visserligen har det varit lite fusk, för hittills har vi legat i hamn och inte riktigt upplevt några strapatser ombord (förutom frustrationen av att laga saker som inte vill bli fixade). Hur har mitt liv påverkats av detta?

Framför allt är det på det medmänskliga planet jag påverkats. Det finns inget ämne man inte kan prata med Milo om och efter samtalet få med sig något tänkvärt för framtiden. Vi har avhandlat allt från våra barndomsupplevelser till hur dokusåporna kan vara så populära i vår kultur. Men samtidigt finns en ödmjukhet och framför allt en närhet till det humoristiska i allt som sägs och görs. Det var länge sen jag skrattade så ofta och så hjärtligt, och då har Milo ändå bara försökt berätta en rolig historia som jag redan hade hört.

Men bortsett från den delen har jag har lärt mig många nya begrepp som förenklar livet (ett begrepp för många saker). För några exempel på definitioner av guck, snutt och pitt se bifogad bild som ett par tidigare besättningsmedlemmar satt upp för översättning. Jag har lärt mig några nya svärord varav Kalev är det värsta (se tidigare inlägg). Jag har mött min överman i längtan efter onyttigt godis. Favoriten är Ahlgrens bilar i olika former men mjuka sega artificiella sladdriga sötsaker med massa gosiga kemikalier går också bra. Sen att vi ransonerar duktigt är en annan sak men jag är lite oroad av att delar av bilförrådet är i Milos klädskåp. Men hur kan en miljövän av stora mått falla för sådana frestelser. Ja ingen är perfekt (tur är väl det) och jag är glad för den svagheten. Och Milo kompenserar mer än väl för en liten svaghet med många andra miljöåtgärder.

Några exempel på vardagssaker som Milo genomför konsekvent (jag försöker men har är nog inte lika konsekvent):

• Jag förbrukar nog en tiondel av vattnet jag gör på min båt, och detta bortsett från att vi duschar på marinan i nuläget. Diskar gör vi ungefär var femte dag. Kaffekoppen återanvänds och middagstallriken torkas av med hushållspapper och är redo för nästa måltid.
• Jag använder mycket mindre hushållspapper. Vi har modellen där perforeringen gör det möjligt till bitar av halva storleken – och vi minimerar användningen genom detta.
• Jag slänger inga kemiska småsaker i vattnet (typ sikaflexbitar som blivit över).
• Jag använder mindre engångsförpackningar. Vi köper större förpackningar och fyller på förvaringskärl.
• Vi använder i möjligaste mån ryggsäckar istället för plastpåsar när vi handlar.
• Vi försöker hitta pasta och ris som har kortast koktid.
• I möjligaste mån använder vi bara miljöprodukter (ett lager av såpa och andra naturrengöringsmedel finns ombord från Sverige).
• Milo är vegetarian, inte för att hon är emot att djur dödas (inte huvudskälet i alla fall då hon äter fisk). Utan det är faktumet att produktionen av köttet tär oerhört på vår miljö med foder, transporter och annat. Så vi har inget kött ombord.

Och så vidare. Små förändringar som ändå kan göra skillnad tillsammans. Vanor som jag lärt mig och kanske jag inte kommer att fortsätta med alla av dem när jag kommer hem, men jag har definitivt fått ett större medvetande om hur mycket "onödigt vi förbrukar.

Detta är i vardagen sen har båten byggts med miljön i åtanke. Jag har lärt mig använda den mullltoa som finns på båten (en av de få med den utrustningen). Det är faktiskt enklare (åtminstone i hamn). Ingen pumpning behövs det gäller bara att veva som ett positiv – och man sitter som på en tron. Sen har båten ett korkdäck som gör att inga träd behöver skövlas för att tillverka det. Alla elkablar är PVC-fria, dynorna (både madrass och tygerna) är Svanenmärkta, tyg och gardiner är av Krav-märkt bomull, inredningen är av ett europeiskt trädslag (körsbär) och så vidare.

Räddningsaktionen i gruvan här i Chile ser vi av genom att man TV-apparaterna var på i klubblokalen här i Valdivia sent på kvällen. Annars har detta drama inte synts så mycket där vi är, men då lever vi lite isolerat i vår båt och i marinan. Väderluckan på lördag ser ut att vara kvar så våra dagar i Valdivia är förhoppningsvis räknade. I morgon skall vi på bilutflykt med våra belgiska vänner Mark och Nadine, så då får vi se lite mer än denna metropol.

Nytt svärord och rivning av inredningen

Milo sågar sönder inrednignen för att komma åt manöverpanelen för motorn.

Varvsgänget under en paus tillsammans med marinans två vakthundar (som är det snällaste man kan tänka sig).

Måndagen den 11:e oktober

Det tar ett tag att vänja sig att vara på södra halvklotet. Månens skära är tvärtom, när den växer är den inte som ett komma längre. Solen står rakt i norr mitt på dagen och Karlavagnen lyser med sin frånvaro. Det är en hel del nya konstellationer att bekanta sig med på den stjärnklara natthimmeln (har varit fantastiskt väder några dagar), alltifrån Svanen till Södra korset.

Helgen (för måndagen är en helgdag i Chile) har gått i lathetens tecken. Jag har läst ut Anna Holts ”Presidentens val” samtidigt som vi gjort en del jobb på båten. Tyvärr har mängden av saker vi kan pricka av från lista inte varit så många, mest för att det var så svårt att få till lösningarna. För det är mycket som har blivit komplicerat i onödan på denna båt. Båten är en one-off (bara byggd i ett exemplar) av båtbyggare i Estland som är jätteduktiga på snickerier men har dålig uppfattning om hur man gör installationer av olika prylar, både mekaniska, elektriska och för vatten och avlopp. Milo använder sig av ett svärord på båten som är nytt för mig. Det är Kalev (så uttalas det i alla fall). Det är förmannen i Estland som ansvarade för båtbyggnationen (efter att skrovet levererats från Lettland). Vad han inte lyckas göra fel eller komplicera är inte värt att göra fel. För att bara ge ett par exempel.

Jag satt och beundrade de fina träarbetena i körsbär i ruffen och kunde inte ens upptäcka några skruvskallar så jag frågade Milo hur de lyckats med detta. ”De har limmat och spikat allt” morrade hon fram. Det innebär att det inte går att montera ner inredningen för att komma åt installationer utan att ha sönder de fina snickerierna. Ett annat exempel är den senaste utmaningen vi håller på med, magnetventilen som stänger av motorn (dieselflödet). Den gör det automatiskt när tändningsnyckeln vrids av, eller gjorde till och med Costa Rica. Då hände inget och Milo fick varje gång gå ner och göra det manuellt på motorn. Jag hade med mig en ny magnetventil och efter lite monteringsutmaningar (delar ville inte lossna) så fick vi dit den, men inte fungerade det bättre. Det kom ingen ström till ventilen och då är tändningsnyckeln misstänkt. Det är bara det att Kalev (eller någon av underhuggarna) har sikaflex:at fast manöverpanelen i sittbrunnen så den är omöjlig att få loss. Då kan man ju nå den från insidan. Nja, där har man byggt inredning så den inte går att komma åt. Enda sättet var att riva sönder delar av inredningen i ett av skåpen och sen sticka upp huvudet i hålet. Sen att det visar sig att felet måste vara någon annan stans gör det inte mindre frustrerande – så fortsättning följer.

Det dyker ständigt upp nya problem, ursäkta utmaningar heter det visst, som kräver mer detaljkunskap i olika specialämnen än vad jag och Milo har. Vi är bägge generalister, vet lite om mycket (eller kanske inget om allt), så med hjälp av expertvänner på skype, trial-and error försök, logiska förnuftsresonemang och lite gammaldags svärande och stånkande kan vi komma fram till något vettigt. Och som vädret ser ut så har vi lite tid. Den starka motvinden ser ut att hålla i sig till på fredag/lördag då det är en lucka. Visst skulle vi kunna stångas mot vädrets makter, men än känns det helt OK att vänta in behagligare segling. Både Milo och jag har fått nog av kulingar i nosen och vill gärna undvika dem om det går (ute till havs får man dem ändå vare sig man vill eller inte – därför känns det onödigt att börja med att medvetet ge sig ut i en). Och just nu har vi högtrycksväder med strålande sol och upp till 20 grader, så våren är definitivt på väg. Så det är bara att njuta och när allt är ordnat så är staden mysig att promenera i och kanske en hyrbil står på programmet om vi fått allt gjort i tid.

I väntan på väderlucka och vänlighetens Chile

Lördagsaktiviteter i club de yates med jollesegling för ungdomar medna det i floden utanför pågår träning i rodd för roddklubbens medlemmar.

Lördagen den 9:e oktober

Fortfarande i Valdivia och till för en timme sen kändes det lite frustrerande. Vädrets makter är inte på sitt bästa humör. Vi har haft hårda syd till sydväst vindar sen jag kom hit (förutom en kort period precis när jag anlände). Det är rakt i nosen och roligare start kan man få. Båten klarar det men Milo är trött på att kryssa efter att ensam seglat från Galapagos och under en dryg månad nästan bara haft hårda vindar på nosen (fastän hon borde haft medvind åtminstone hälften av seglingen enligt ”normala” vindförhållanden). Men det är inte bara Milo som skulle föredra en skön slör farmför en kryss i kuling så jag har inga problem med att ligga i hamn och vänta på en väderlucka. Och för en timme sedan så visar långtidsprognosen för första gången två sådana. En väldigt kort och både tidsmässigt och geografiskt osäker (kulingen fortsätter precisnorr om oss) lucka på tisdag/onsdag och en längre till nästa helg. Så det känns nu värt att vänta på hur en mer detaljerad prognos utvecklas (för de som är intresserade är en av de bättre informationskällorna vi använder oss av: http://www.passageweather.com/ och sedan klicka vidare på South Atlantic och Cape Horn Drake Passage).

Och det går verkligen ingen nöd på oss här i Valdivia. Jag börjar verkligen gilla detta land och dess innevånare. Landet har spännande natur och historia som Valdivia bara har en del av, men det hoppas jag få se mer av i Patagonien. Men hittills är det framför allt människorna som imponerat på mig och gjort mig glad. Då min spanska är begränsad till gutterala läten som ol’a, bueos dias och gratias och väldigt få förstår något annat än spanska skulle det bli väldigt komplicerat (nu är det bara ganska komplicerat). Men alla jag mött har inte bara varit vänliga och försökt ha överseende med min brist på spanska (här är Milo stor hjälp som liksom mig bara läst tyska och franska i skolan men har haft längre tid att öva sig på spanskan). Men vad som varit så härligt är den humor och glimt i ögat som alla verkar ha. Det är nära till skratt i alla missförstånd – och det gäller även myndighetspersoner i uniform (även om där ett mer korrekt leende mer än ett gapskratt infinner sig). Och att myndighetspersoner är trevliga är tyvärr inte en regel utan snarare undantag i många länder. Visserligen känns det som att många av myndigheterna är överbemannade, men det är inte bara myndigheter. Affärer har en uppsjö av expediter och bevakningspersonal så det känns som om löner är låga men man håller också arbetslösheten nere med många anställda per arbetsuppgift.

Och personalen på club de yates är helt fantastiska. Alltid hjälpsamma och möter en med ett leende. Och hjälpsamheten är nästan gränslöst. Föreståndaren, Jeorge, sköter många av Milos kontakter med myndigheter då hennes språkkunskaper inte räcker till när det gäller detaljerna (och Jeorge kan tågordningen). Och allt med glimten i ögat och med respekt. Milo känner sig som kvinna faktiskt mer respekterad som skeppare här än på de flesta andra ställen hon varit, inklusive Sverige. Just nu pågår en febril aktivitet i marinan då det är premiär på någon sorts ungdomsverksamhet som Jeorge tagit initiativ till. Ungdomar skall ut och segla i OK-jollar på floden som redan är full av roddare på träningspass från roddklubben i Valdivia.

Och staden Valdivia är charmig, det tar oss inte mer än en kvart att gå till centrum. Och de lokala transporterna är billiga och effektiva om vi känner för det. Istället för stora bussar har man här minibussar som antingen ägs av chauffören eller av en ”åkare”. Tidtabeller finns inte, däremot busslinjer med olika nummer. Det finns hållplatser längs färdvägen men man stannar där folk vinkar att de vill på eller skriker att de vill av. Men de kommer ofta och här gäller verkligen utbud och efterfrågan för att fylla de behov som finns. Kostnaden är ett enhetspris runt 5 kronor för vuxna och 2 kronor för studenter. Om man vill åka mer bekvämt så kan man ta en ”kommuntaxi”. Det är som en buss fast bil. Med olika nummer på taken så åker taxibilarna mellan olika förutbestämda områden/sträckor och personer kliver av och på beroende av plats. Har inte åkt med någon sån så jag vet inte priset. Sen finns vanliga taxibilar också. Voila - ett väl fungerande system för transporter.

Dags för att åtgärda de sista sakerna på arbetslistan (igår paketerade vi jollen igen, monterade upp den bärbara GPS-plottern jag haft med mig och gick till marinmyndigheten för att få ett Zarpe (seglingstillstånd) och köpte två par jeans för 180 kronor till mig (de gamla sprack när jag klev upp på stegen i lågvattnet) ). Nu är det bara att täta om en luftventil och installera magnetventilen på motorn (vars reservdel var annorlunda än originalet – vi har mailkontakt med leverantören med frågan que?) Sen är det bara lite myndigheter till och kompletterande proviantering av färskvaror som är kvar innan vi kan ge oss iväg – och sen en väderlucka förstås.

GPS mysterium och shopping a la alpacka

MaxSeas kartbild med specialen där flodpositionen skiljer sig och båtens position är 1,1 M syd om marinan där vi ligger

En sea food platter som gör skäl för namnet

Torsdag 8:e oktober

Idag tog vi det lite lugnt även om vi fick en hel del gjort. Sen var det shopping a la alpacka.

Vaknade i morse och kände mig fortfarande mätt, vilket inte är förvånande efter vår matorgie kvällen innan. Så det blev en lätt frukost med mycket snack om allt från personligt ansvar i miljöfrågor till hur det kommer sig att det alltid blåser motvind för Milo. Vi gick igenom vad som är kvar av våra måsten på arbetslistan och det såg ganska bra ut. Vad som stod på agendan var:
• Jollen skulle tas upp, torkas och packas efter användningen vid arbetet med vindrodret
• Värmarens avstängningskran skulle ommonteras eftersom den läckte lite diesel
• Den nya GPS-mottagaren som jag haft med mig ner skulle installeras och samköras med datorn MaxSea-program,
• 12-voltsuppkopppling till den handburna GPS:n jag haft med skulle installeras
• En kompletterande mastkrage skulle på då den gamla läckte lite (eller vad det var som läckte från masten)

En lista som såg bra ut då det inte var några komplicerade moment, och allt gick för ovanligheten skull ganska smärtfritt. Vad som kan vara intressant för de navigationsintresserade är problemet jag hade med GPS uppkopplingen (de mer normalt funtade läsarna rekommenderas att hoppa över nästa stycka).

Jag hade med mig en ny GPS-puck då den gamla hade lagt av och det var dags att kontrollera att signalerna accepterades av MaxSea-programmet. Allt gick över förväntan (nåja vi blev vettskrämda då under proceduren datorn stängde av sig själv och hotade med systemfel och spränga sig i luften eller vad det stod innan texten försvann). Pucken installerade drivrutin själv (eller om det var MaxSea som kände igen den) och vi fick en position. Men positionen var 1,1 M syd om marinan i sjökortet. Jag kontrollerade de ingående signalerna och de såg OK ut med NMEA slingor. Jag kontrollerade att MaxSea sjökortet hade WGS 184 som kartdatum, jag kontrollerade den handhållna navigatorns position och den var samma som puckens, jag kontrollerade guidebokens position på en fyr vid inloppet till floden – och upptäckte att den positionen låg cirka en sjömil syd om där fyren var inritad på sjökortet. Då började jag zooma ut kartbilden och såg då att jag var inne på en special. När jag zoomade ut så syntes kortet med mindre skala, men flodens position vid skarven låg förskjuten cirka en sjömil i nord/sydlig riktning. I klubbhuset kom jag ihåg att de hade ett sjökort inramat på väggen över Vadivia, det kunde vara specialen. Jag gick upp och tittade och det var området och jag jämförde positionen på marinan på sjökortet med de bägge GPS:erna, de var samma. Jag tittade på sjökortsinformation och kartdatumet var ”Sydamerikanskt någonting”. Mysteriet löst vilket inte var till fördel för MaxSea programmet.

Vi kände oss både nöjda och klara med dagens arbetsuppgifter och egentligen det enda orosmolnet för vår avfärd är väderprognoserna från de flesta källorna envisas att visa relativt kraftiga syd till sydvästvindar för hela den kommande veckan, rakt i plytet med andra ord. Om prognoserna håller så ser det ut som om vinden kommer att vara lättast måndag till onsdag nästa vecka. Troligtvis tar vi tjuren vid hornen och har lite tjurridning på en guppande båt i södra Stilla Havet efter helgen. I alla fall belönade vi oss med ett besök till staden. Jag behövde ett par nya byxor då tidvattnet haft sönder mina gamla (kan verka lite långsökt men vid lågvatten är det långt upp första pinnen på stegen och man får verkligen sträcka på benet för att nå – jag ni fattar resten) och kanske köpa lite tröjor i lamaull (alpacka).

Vi hann aldrig till en affär för byxor utan fastnade i marknaden för chilenskt ”hemslöjd”. Milo hade köpt en tröja hos en trevlig dam förut så vi gick till hennes stånd och sex tröjor, tre halsdukar, två sockor och ett par mössor senare kom vi ut med famnen full av påsar från en brett leende chilenska som gav oss varsin nyckelring som tack för att vi länsade hennes affär. Men med lammullströjor för runt 150 kronor och halsdukar runt 30 kronor är det svårt att låta bli (och allt var inte till mig).

Vi avrundade kvällen med att äta på en restaurang längs floden och vad kan vara bättre då än att beställa in en sea-food platter. Vad jag inte räknade med var att den bestod av fem krabbklor, ett tjugotal olika typer av musslor, en handfull större ostronliknande skaldjur, ett gäng räkor och flera olika såser. Detta nersköljt med en lokal god mörk öl. Allt för under 100-lappen. Det var med lätta steg och tunga magar vi gick tillbaks till båten under en stjärnklar himmel. Och det är verkligen klart när molnen lyser med sin frånvaro. Luften är verkligen ren och jag är inte förvånad att man valt Chiles bergstrakter för Hubbel observatoriet när man vill speja ut i kosmos efter gröna små män. Själv sitter jag och skriver detta medan Milos värmare puttrar på perfekt för första gången sen jag kom. Inget läckage, fin låga, inga problem och en härlig värme.

Båtjobb och festmiddag

Milo suger ut kylärvätskan ur slangen till expansionskärlet.

Vindrodret på plats med påsvetsad bit och nyborrade hål. Två grunkor med olika utseende

6:e oktober

Idag var det ömsom vin och ömsom vatten när det gäller arbetslistan, men avslutningen blev ett kulinariskt crescendo.

Det började med regn på morgonen så perfekt för några av arbetspunkterna på Milos arbetslista som kunde göras ”inomhus”. Värmaren och motorn stod på programmet. Så efter frukosten gav vi oss i kast med värmaren vars ”inflödesenhet” delvis redan var isärplockad. Problemet hade varit att när värmaren är avstängd har bränslet ibland forsatt droppa in. Vi började med att installera en avstängningskran på inflödet som Milo lyckats hitta i en affär i Valdivia. Den var bara en säkerhetsåtgärd för att kunna stänga flödet, vilket inte fanns tidigare. Vi tror, och hoppas, att värmaren i övrigt fungerar bra efter rengöring i de olika delarna som sen följde. När allt var hopplockat utan att några delar blev över så lät vi värmaren bero för sin testomgång till senare och kastade oss på nästa projekt, motorn.

Det mesta av underhållet på motorn hade Milo gjort innan min ankomst (som byte av olja och filter, fixande av förfilter etc) men hade sparat ett par saker till min ankomst, mest för att jag hade med mig delarna för åtgärderna i min överviktiga packning. Faktum är att Milo under månaden hon var här har arbetat sig ner på sin lista på ett imponerande sätt så åtgärderna får snart tum på en sida och ”måste” sakerna kan räknas på ena handens fingrar (med de är lite mer komplicerade). Det var två saker som kvarstod på motorn var att byta ut den automatiska avstängningsfunktionen (en grej som automatiskt stryper bränsletillförseln när man vrider av nyckel) som gått sönder och översyn av kylsystemet.

Att byta avstängningsgrunka kändes enkelt om det nu inte hade varit att den nya grejen såg annorlunda ut än den som satt där, det fanns ingen plats att fästa pluskabeln. Var den trasig eller hade man ändrat kopplingen, åtgärden (efter att först monterat bort den gamla i tron att detta åtminstone var en enkel och rättfram uppgift) blev att fotografera de bägge grunkorna bredvid varandra och maila dem till tillverkaren och fråga vad som gällde.

Så nästa uppgift var kylsystemet. På önskelistan stod byte av kylvätskan (glykolblandningen som går runt i motorn) och rensning av värmeväxlaren (den enhet där sjövattnet pumpas in för att kyla glykolblandningen där sedan sjövattnet pumpas ut i sjön igen medan glykolvattnet fortsätter i kylkanaler i motorn). I värmeväxlaren går sjövattnet i små kanaler för att öka ytan för exponering och därmed kyleffekten för glykolblandningen och den bör rensas då och då. Efter att ha studerat motorn enligt instruktionsboken kunde vi konstatera att:
1. Att komma åt alla bultar och slangar som behövdes monteras bort för att få ut värmeväxlaren var som det heter ”a bitch” men inte omöjligt.
2. För att kunna dra ut den långsmala värmeväxlaren ut sitt hölje behövde vi riva det akterliga skottet bakom motorn.
Man kan väl sammanfatta att 1:an kunde vi klarat av medan däremot 2:an innehöll element som skulle innebära en ombyggnation av båten. Vi läste instruktionen som sa ”bör” rengöras var 500:e timme och om enheten ”såg bra ut” så behövdes bara en genomsköljning. Beslutet togs att lämna den åtgärden ogjord. Och kylarvätskan sög vi ut med oljesugen från expansionskärlet vilket fungerade bra.

Det kändes lite frustrerande med åtgärdslistan när regnet hade slutat och vi tågade iväg mot tyskens mekaniska verkstad för att hämta vindrodret. Det såg lovande ut, förlängningen av fästbalken hade svetsat på ypperligt och de nya hålen såg ut att sitta där de skulle. Vi fick skjuts av honom till båten och monteringen började omedelbart, och se – dagens lyckorus! Allt passade utmärkt. Vi hade mätt rätt och åtgärderna fungerade. Efter lite infettande, skruvande och bultande satt vindrodret åter på plats, nu med nya bussningar, infettad och centrerad.

Nu var det in i duschen för att bli klar för vår färd mot middagen hos våra belgiska vänner. De bor en bit ut från staden på andra sidan så vi skulle möta dom vid en stor ”homestore” a la K-rauta. Det låg på rutten för buss 3 som passerade marinan. Härligt att åka lokal buss och se folklivet och stadskvarteren. Bussarna är som våra minibussar och naturligtvis kör de som galningar på gator som kräver lite mer underhåll än de får. Det är bara låghus och alla kablar hänger i luften, inget är nedgrävt för jordbävningsrisken. Det gör att en del stolpar har ett spindelnät av kablar på sig, det kan vara upp till ett femtiotal olika kablar på samma stolpe, och vilka som är strömförande och inte har man ingen aning om. Så på sätt och vis är det nog bra med strömavbrott vi jordbävningar, annars kommer de flesta gator nog vara strömförande. Husen ör relativt moderna med ser inte ut att ha någon isolering. Det ser ut att vara kallt även om det sällan går under nollan på vintern här. Men det finns väl en anledning till att tröjor i lamaull är mycket varma.

Väl hos Mark och Nadine började en brakfest. Deras hus är under byggnation och är en kombination av vackert inredd och byggarbetsplats. Det skall bli ett ställe för bed-and-breakfast är det meningen när allt är klart. Och om Nadine står för maten lär det bli en succé. Vår kväll blev en kulinarisk höjdare.Till förrätt blev det rökt lokal lax på toast. Laxen smakar lite annorlunda här, mer som böckling, men är mycket god. Till huvudrätt var det skaldjurs/fisksoppa med bröd och en röra av vitlök, majs och lite till. Det var bland det godaste jag ätit, och det fann mycket av det. Ingredienserna var lokala, allt från fisken till musslorna. Under alla njutningsstön fick jag fram en fråga om hur hon hade lyckats med denna skapelse. Nadine hade ”bara hällt ihop det”. Vi lite närmare efterfrågan så förklarade hon tågordningen med allt från att koka basen med alla skaldjur innan hon rensade bort skalen och de kokade olika långt beroende på vilket skaldjur och sen silades sanden bort och sen ……. Jag tappade kollen efter det tionde steget i tillagningen av det hon ”slängt ihop”. Det blev i alla fall påbackning och nersköljt med ett fantastiskt gott chilenskt vin. Magen började stå i fyra hörn när det var dags för dessert (som jag hade förträngt). Ut kom, på en helt fyllt bakplåt, en delikat tiramisu. Nadine förklarade att hon fått tag i det speciella italienska bröd som behövs för tillagningen här i Chile. Och det var som sagt inte små dessertkoppar utan en hel bakplåt fullt. Som tur var serverades inte en fjärdedel var utan det blev endast cirka fyra gånger större portioner än vad man får på restauranter. Jag klarade inte av att äta upp vilket accepterades då vi innan haft en lång diskussion om hur olämpligt det är att tvinga barn äta upp saker de inte tål eller tycker om. Efter maten turades vi om att somna framför den öppna brasan innan vi fick skjuts hem. Och jag sov oroligt hela natten då min mage klagade på volymen även om smaklökarna ville ha mer.

Shopping frenzy

5:e oktober
Vi hann knappt med frukosten innan Mark och Nadine, det belgiska paret vi träffat tidigare, kom och plockade upp oss i marinan. Dagen var fullspäckad med ärenden och de har en bil så vi hängde på. Första anhalten tysken som har en mekanisk verkstad med arbete i rostfritt. Vi lämnad vindrodret där för korrigering av infästen för att få det centrerat. Andra anhalt var stadens myndigheter för att Milo skulle förlänga sitt visum och Mark och Nadine skulle få permanent uppehållstillstånd då de har köpt hus och tänker bosätta sig här. Deras vagabondtid på båt är över och de har hittat sitt paradis, nåja åtminstone en plats de gillar bägge två. Eller som Nadine sa, det är billigt, folk är vänliga, det finns möjligheter, det är vackert, det är stabilt och det är inte för varmt för Mark men kanske lite för kallt för mig. Men innan alla papper var klara fodrades en färd till banken för att betala avgifter innan vi åter köade hos myndigheterna.

När allt var avklarat var nästa stopp ”supermercado” a lá Lidl. Eftersom vi fått skjuts så skulle jag och Milo handla alla tunga livsmedel som höll länge medan lätta saker som behövdes så färska som möjligt fick vänta tills senare. Så med varsin shoppingvagn plockade vi på oss 24 liter hållbarhetsmjölk, 8 burkar jordnötssmör, 2 kilo ris, 15 hushållspapper, 20 förpackninghar med majskorn (Milo gillar majs) 10 paket bitsocker (till kaffet), 15 pastasåser, osv. Vad som saknades var 25 jospaket. Visst fanns det jos, men de hade alla en hällningsknopp på toppen vilket inte fungerar när man skall försöka förvara dem på en liten yta. Så det blev en restorder. Men vi var ganska nöjda efteråt och det belgiska paret fick vänta i bilen på att vi skulle bli klara (deras inköp var inte för två månader). På vägen tillbaks till båten stannade vi till vid marknaden där vi kan köpa färska grönsaker och fisk när det blir dags.

Efter att ha lastat ombord matvarorna (typiskt var det lågvatten så en del av ”langningen” blev våghalsiga med båten ett par meter nedanför kajen) så lämnade vi allt i ett kaos för att äta på en restaurang tillsamman. Det var en välbehövlig måltid framåt 4-tiden eftersom vi knappt hann åta frukost. Dästa kom vi tillbaks till båten med uppgift att hitta förvaringsplatser för all mat vi köpt. En till synes omöjlig uppgift men på något sätt så försvinner produkterna sakta med säkert och båten håller sig fortfarande flytande. Att sedan hålla reda på vad allt är under dynor, tampar och annat blir en utmaning – men ”there was a method to our madness” så det skall nog fungera.

När allt var klart gick vi och tittade på båtarna i marinan och då kom tysken med den mekaniska verkstaden förbi på bryggan då han har sin Jongert stålbåt i marinan. Vi gick ner och tittade och han har arbetat mycket på denna stålbåt som trots sin ålder ser fin ut. Och vi fick reda på att vindrodret är klart för hämtning i morgon klockan 2. Då får vi reda på om våra teoretiska beräkningar också fungerar i verkligheten.

Slaget om vindrodret

Dag 4, 4:e oktober
En typisk dag med pul på båten. För dem som är intresserade av hur det kan gå till är välkomna att fortsätt läsa, övriga kan hoa över detta blogginlägg. Vi beslöt att huvudprojektet idag skulle vara att få ordning på vindrodret, självstyrningen som hänger i båtens akter och styr båten själv i en konstant vindvinkel. Det var två saker som måste rättas till. Upphängningen ha förskjutes så det inte hänger i mitten, visserligen bara ett par centimeter med det är nog för det ska bli slitage på linor och andra delar. Dessutom glappade en av axlarna delar rör sig runt och Milo hade beställt nya bussningar som skulle ersätta de gamla och därmed minska glappet. Enkla uppgifter men som alltid på en båt medför det merarbete. Vi beslöt att det var lättast att arbete på vindrodret då det inte hängde över vattnet i häcken på båten (mer lättåtkomligt och ingen risk att delar ramlar i vattnet) så vi beslöt montera bort den. För det behövs en jolle som låg nerstuvad. Så första arbetsuppgiften var att montera ihop jollen och blåsa upp den (det är en gummijolle).

När det var drog vi den till aktern och jag satte mig i den för att skruva bort bultarna den satt med, och den satt ordenligt. Korrosion mellan rostfritt material och aluminium gjorde det omöjligt att få loss, så vi bestämde att montera bort fästet också. Efter en del arbete kund vi få loss den och med dirken (ett rep från masttoppen som håller bommen uppe men som också kan fungera som ”kran”) fick vi upp den i sittbrunnen. Vi beslöt att börja med glappen och försökte komma underfund med hur konstruktionen var sammansatt. Vi hade en sprängskiss så ganska snart hittade vi de låsskruvar som behövde tas bort för att få ut axeln som bussningarna satt runtom. Efter lite bearbetning med CRC 50 (ett ”smörjmedel”) fick vi loss låsskruvarna och efter ytterligare lite bearbetning (inklusive gummiklubba) lossnade axeln och två armar som sitter i varandra med kuggar ramlade loss. Sen skulle bussningarna (en sorts ”förstärkningar” i hålen) tas bort och det gick inte annat än med våld, så mycket våld som inte skadad godset. Det lyckades.

Nästa steg var att göra rent ytorna, först med avfettningsmedel och sedan med en fint sandpapper. Alla moment fodrar olika typer av verktyg som ligger förvarade på olika ställen i båten beroende på dess karaktär. Så under arbetes gång lyfts dynor, öppnas luckor och krälas i utrymmen för att få fram rätt verktyg. Resultatet brukar bli tillfälligt kaos när det gäller ordningen. I alla fall, när allt var rent och snyggt var det dags att sätta i de nya bussningarna och fetta in. Just det hur satt de gamla, med flänsen upp eller inte? Jag gjorde en mental minnesanteckning med det är ju någon timme sen, är jag säker. Som tur vad finns sprängskissen för kontroll. Så i med bussningarna.
Men innan vi sätter ihop paketet så är det dumt att inte göra rent de övriga delarna som nu är lättåtkomliga. Så samma procedur som den del som just bytts görs på övriga delar. Efter ytterligare någon timme är allt klart för att sättas ihop. Då ramlar två små packningar ut. Vad kom dem ifrån och var ska dem vara? Milo såg detta så hon håller allt på plats medan jag försöker trä ner axeln genom tre olika ”hål” med armar till olika delar som alla skall sitta på ett speciellt sätt. Och kuggarna måste gå i varandra så vi måttar så de har lika många kuggar i vardera riktning – centrerar bägge delarna. Efter en del pulande glider axeln sakta ner. Samtidigt gäller det nu att få den i en vinkel så låsskruvarna kommer i de hål i axeln som låser den i position. Det tar en del måttande och försök, men till sist har vi fait-complie. Ett hopsatt vindroder med nya bussningar.

Hela operationen tog nog inte mer än fem timmar, exklusive avbrott för att titta på ett sjölejon som smög sig upp i vassen bredvid marinan och beundra vingarna på en kondor som landat vid flodkanten.

Just det – sen visade det sig att när vi satte ihop vindrodret så var en av armarna som axeln håller inte rak vilket gjorde att kugghjulens position lågfel med två kuggar. Skit samma med detaljerna – vi var tvungna att montera ner alla igen, ta ut axeln – denna gång behövde vi dock inte byta bussningar - och ändra armens position och sätta ihop allt igen. Denna gång gick det lite snabbare, övning ger färdighet. Sen återstår centreringen av vindrodret – men för det behöver vi en mekanisk verkstad som vi lokaliserat, så det är på G.
Idag (skriver detta tidigt på morgonen) skall, förutom båtpul, vi också handla då vi får skjuts till affären. Avfärd blir nog tidigast till helgen.

Vadivia

Dag 1, Den 2:a oktober
Efter över 30 timmar på resande fot landade jag i Valdivia efter att ha passerat de majestätiska Anderna. Tanken var att flygplatsen i Valdivia skulle vara tillräckligt stor för att ha en bankomat så jag kunde ta ut kontanter, men trots att et par hundra tusen personer bor i staden så består flygplatsen av en fyrkantig byggnad med några korridorer som gå förbi en lucka där bagaget slängs in på väg ut till gatan där taxibilar och en shuttle buss väntar. Så på icke existerande spanska försökte jag förklara att jag behövde åka förbi en bankomat på väg till staden. Mitt i försöken dyker en kvinna upp som på bra engelska säger: Jag hörde att du inte hade några pengar, vi kan skjutsa dig till staden. Vart ska du. Första tanken var att se upp, något är lurt här - men snart insåg jag att det var en naturlig reaktion i ett gästfritt land. Den enda som var sur var taxichauffören som såg sin körning vandra iväg, Och vid kontroll så hade han uppträtt oklanderligt med föreslaget pris för resan till stan. Men nu blev det istället en guidad tur med en engelskalärare från Valdivia, hennes man och dotter i ett fordon som verkar vara kung i trakten - en fyrsitsig flakbil. Så bagaget, med väskan vägande uppåt 30 kilo och handgabaget nära 20 kilo låg tryggt och guppade på flaket satt jag och fick en snabbkurs om Valdivia, fast deras nyfikenhet på mig gjorde att vi inte kom så djupt. Vad jag dock fick reda på var att Valdivia är en av de mest regnsäkra platserna på jorden där det i snitt regnar i åtta månader om året. Men jag välkomnades av ett något udda vädertyp för Valdivia, växlande molnighet med uppehåll. Här burkar det enligt uppgift antingen ösregna eller vara klar himmel. Inget landet lagom inte.

De körde mig ända fram till yacht cluben och när jag frågade var de bodde så var det på andra sidan stan - mot flygplatsen till, "men vi skulle ändå in till stan och handla". Efter en snabb titt på båten så tackade jag dom för skjutsen och kunde äntligen få ge Milo en kram som var förvånad att jag kom redan.
Sen var det projektet att få ner väskorna till båten när det var lågvatten och Artimisa 2 låg nästan ett par meter under bryggkanten. Medan jag och Milo funderade på att föra fram ett spinnakerfall kom en från varvet och hoppade ned på båten och bad om väskorna, Med lite muskler och viljekraft löser sig det mesta.

Efter de första kramarna, utbyte av det senast i skvallerväg och utdelning av alla ”presenter” (från reservdelar till ankarvinschen till godis i form av 15 påsar med Ahlgrens bilar) började vi prata om arbetslistan. Den var förvånansvärt kort, Milo hade jobbat på bra den månad hon legat här i väntan på min ankomst. Men det var fyra lite större projekt. Värmaren, ankarvinschen, vindrodret och kylvattenbyte på motorn. Men vi började med lite småprojekt eftersom eftermiddagen började vara långt liden. Snart kom också ett belgiskt par förbi, Marc och Nadine, som kommit hit på sina seglingar (de hade varit ute i många år) och gillat stället så mycket att deras stålbåt numera ligger i marinan och blir allt rostigare medan de köpt ett hus i utkanten av Valdivia för att bosätta sig här, så länge nu vagabonder kan bosätta sig. När de insåg att jag var inne i andra andningen och inte behövde omedelbar sömn så bestämde vi middag på stan i en Kinarestaurang.

På vägen dig passerade vi centrum och strandpromenaden längs floden. Där huserade Valdivias bråkmakare som gjorde strandremsan osäker, Valdivia kolloni av sjölejon. Om inte deras bröl och andedräkt tar kål på dig så känns hannarnas enorma kroppshydda och skräckinjagande käft tillräckligt hotande för att hålla sig på avstånd. Kinamaten var i alla fall god men på slutet så var jag nära att somna över maten. Innan jag gick och la mig försökte jag se om jag kunde skypa med Emilia som fyllde 18 år, men hon var inte uppkopplad. Innan Jag somnade satt Milo och jag och småpratade. Det känns tryggt att segla med henne så allt bara fungerar mellan oss. Hon har en härlig humor med självdistans, är prestigelös och nyfiken på att lära sig mer, och hon är klok att prata med, kort sagt en jäkligt bra vän. Jag somnade som en stock fast miljön var lite ny och sängen ovanligt trång och sov hela mestadels natten till klockan 10 lokal tid morgonen därpå.

Dag 2, 3:e oktober
Söndag brukar vara vilodag men inte på Artemisa. Visserligen hade vi en lång skön frukost utan stress med mycket snack om ditten och datten, men sen satte vi igång med lite projekt. Eftersom det fortfarande var uppehållsväder bestämde vi oss för att satsa på utomhusprojekt. Så vi skrubbade salongsmattan med såpa för att få bort diesellukten (från spilldiesel från värmaren som också skall fixas) monterade den nya ankorlinan, hittade ett bra sätt att hänga upp den nya regn/solskyddet för sittbrunnen och monterade ihop ankarvinschen till en fungerande enhet igen. Sen bytte Milo lite lampor medan jag läste guideböcker över Patagonien. Vi fick också en längre paus mitt på dagen då yacht klubben ordnade med en brunch för medlemmar och inbjudna. Vid vårt bord datt fem nationaliteter, svenskar, belgare, engelsmän, chilenare och en peruian. Engelska var den minsta gemensamma nämnare för de flesta och i köket stod Nadine som ”lär upp” en lokal kock lite restaurangknep för att kanske kunna driva en restaurang i framtiden. Nadine är mycket road av matlagning och har tidigare undervisat detta.

Efter lite kvällssnack och en macka med jordnötssmör och sylt så var det läggdags, men denna gång spelade tidsomställningen större roll och sedan klockan 4 har jag inte kunnat sova, men då kan en dator stå för underhållningen istället – ett utmärkt tillfälle att börja föra dagbok. Desstuom började lite kondens droppa på täcket i förpiken där jag sover, åtminstone hpoppas jag det är kondens och inte läckage från det regn som nu strilar ner från himlen, Men inne i Artimisa lyser solen.