Utflykt och tid för avgång

Vägen på utflykten gick mestadels längs floden

En fotoutställning om jordbävningen i Valdivia 1960

Detta var allt av bergen vi såg bland molnen

Marknaden med inköp av färskvaror innan avfärd

En hungrig besökare av marknaden väntar på sin tur

Baksidan av marknaden sjuder av liv.

Fredagen den 15:e oktober

"Det är mycket nu". Äntligen känns det som om båten är klar och väderluckan kvar så imorgon lördag eftermiddag är planerna att vi slänger förtöjningarna från Club de Yates i Valdivia och stävar söderut (efter att ha kommit ut ur floden som Valdivia ligger i) mot Puerto Montt. Det är ingen lång passage (knappt 200 sjömil eller ett par dygn) men vi har legat i en zon mellan lågtrycken som sveper förbi söderut och ett högtryck nordväst om oss vilket gett envisa starka sydvästvindar (här på södra halvklotet snurrar vinden motsols om högtryck och medsols om lågtryck – tvärtom från hemma) där vi är medan bara ett par hundra sjömil söderöver har nordvästen blåst. Vi kommer fortfarande ha lite sydliga vindar i början men inte med kulingstyrka och sen hinner de inte fylla i förrän vi är i nordvästen (är det tänkt).

Det har hänt en hel del här i Valdivia. Vi bland annat märkt av räddningsaktionen i den chilenska gruvan mer. Natten till torsdagen hördes varningssirenen i Valdivia, men det var inte övning eller flyganfall utan den sista gruvarbetaren som kommit upp. Sen började trummor höras från staden, så ett visst lokalt firande skedde här också.

Sen har vi fixat den eviga följetongen med magnetventilen. De som inte vill ha detaljer hur kan hoppas till nästa stycke. Vår skypande vän från Sverige, Mats Andersson, såg för det första en inställning på själva ventilen som kunde göra att den inte "klickade" när den fick ström och efter justering fungerade ventilen. Men fortfarande fick den inte ström. Med hjälp av Mats och en voltmätare gick vi igenom i stort sett alla tänkbara alternativ bland sladdarna i de två reläboxarna i "den vita lådan" (kopplingsdosa) på motorn. Till sist hade vi tagit bort alla alternativ utom pluskabeln som gick från magnetventilen till relät. Så jag började nysta i den enklaste delen, kabelskon som satt åtkomlig vid magnetventilen. Den såg mycket prydlig ut och ar fabriksgjord men när jag öppnade lite på den såg jag att höljet inte var avskalat ordentligt. Så efter att klämt på en ny kabelsko så fungerade allt som vanligt. Man kan tycka att någon veckas jobb för att byta en kabelsko låter överdrivet, men vår lycka var i alla fall fullständig.

I går, torsdag, gjorde vi en heldagsutflykt till bergen (Anderna) med våra belgiska vänner Marc och Nadine som har en bil. Vi åkte till vackra platser där Maputcheindianerna har sin ursprungliga hemvist. Vägen dit och tillbaka följde floder och dalgångar, allt frodigt färgsatt med otal nyanser i grönt. En plats där det regnar mycket får vacker grönska. Här finns också Chiles nationalträd, en typ av gran med barr som växer direkt på stammen och som man beräknar vara 240 miljoner år gammal. Vi stannade också till vid ett par städer och gjorde lite inköp av hemslöjd (träarbeten och ullstickningar) från Maputcheindianerna. Vi passade också och besöka en fotoutställning från jordbävningen i Valdivia 1960 (en av de värsta någonsin). Men tyvärr såg vi aldrig de snötäckta bergen, himlen täcktes av moln och det började regna. Men vackert var det ändå.

Idag har vi gjort den sista provianteringen av färskvaror vid marknaden. Det är spännande att gå bland stånden med fisk, skaldjur och grönsaker samtidigt som fiskarna filear fisk vid kajkanten bakom stånden. Där samlas också diverse hungriga åskådare, pelikaner, skarvar, måsar och sjölejon. Sjölejonen hålls borta med ett galler, men på några ställen kan de sticka in sina nosar och ligga tålmodigt och vänta på en stentrappa.

Vi har nu också fått vårt seglingstillstånd, Zerpan, av flottan vars representanter besökte båten och ställde massa säkerhetsfrågor. Just nu ska vi ut på avskedsmiddag med Marc och Nadine och jag får se om jag hinner skriva något mer innan vår avfärd. Det känns skönt att äntligen röra på oss, det enda smolket i glädjebägaren är att jag börjar känna av mitt gamla ryggskott efter en dag i bilen och kånkande av tunga dieseldunkar vi har i reserv. Förhoppningsvis kommer nästa blogg från Puerto Montt.