Dag 1, Den 2:a oktober
Efter över 30 timmar på resande fot landade jag i Valdivia efter att ha passerat de majestätiska Anderna. Tanken var att flygplatsen i Valdivia skulle vara tillräckligt stor för att ha en bankomat så jag kunde ta ut kontanter, men trots att et par hundra tusen personer bor i staden så består flygplatsen av en fyrkantig byggnad med några korridorer som gå förbi en lucka där bagaget slängs in på väg ut till gatan där taxibilar och en shuttle buss väntar. Så på icke existerande spanska försökte jag förklara att jag behövde åka förbi en bankomat på väg till staden. Mitt i försöken dyker en kvinna upp som på bra engelska säger: Jag hörde att du inte hade några pengar, vi kan skjutsa dig till staden. Vart ska du. Första tanken var att se upp, något är lurt här - men snart insåg jag att det var en naturlig reaktion i ett gästfritt land. Den enda som var sur var taxichauffören som såg sin körning vandra iväg, Och vid kontroll så hade han uppträtt oklanderligt med föreslaget pris för resan till stan. Men nu blev det istället en guidad tur med en engelskalärare från Valdivia, hennes man och dotter i ett fordon som verkar vara kung i trakten - en fyrsitsig flakbil. Så bagaget, med väskan vägande uppåt 30 kilo och handgabaget nära 20 kilo låg tryggt och guppade på flaket satt jag och fick en snabbkurs om Valdivia, fast deras nyfikenhet på mig gjorde att vi inte kom så djupt. Vad jag dock fick reda på var att Valdivia är en av de mest regnsäkra platserna på jorden där det i snitt regnar i åtta månader om året. Men jag välkomnades av ett något udda vädertyp för Valdivia, växlande molnighet med uppehåll. Här burkar det enligt uppgift antingen ösregna eller vara klar himmel. Inget landet lagom inte.
De körde mig ända fram till yacht cluben och när jag frågade var de bodde så var det på andra sidan stan - mot flygplatsen till, "men vi skulle ändå in till stan och handla". Efter en snabb titt på båten så tackade jag dom för skjutsen och kunde äntligen få ge Milo en kram som var förvånad att jag kom redan.
Sen var det projektet att få ner väskorna till båten när det var lågvatten och Artimisa 2 låg nästan ett par meter under bryggkanten. Medan jag och Milo funderade på att föra fram ett spinnakerfall kom en från varvet och hoppade ned på båten och bad om väskorna, Med lite muskler och viljekraft löser sig det mesta.
Efter de första kramarna, utbyte av det senast i skvallerväg och utdelning av alla ”presenter” (från reservdelar till ankarvinschen till godis i form av 15 påsar med Ahlgrens bilar) började vi prata om arbetslistan. Den var förvånansvärt kort, Milo hade jobbat på bra den månad hon legat här i väntan på min ankomst. Men det var fyra lite större projekt. Värmaren, ankarvinschen, vindrodret och kylvattenbyte på motorn. Men vi började med lite småprojekt eftersom eftermiddagen började vara långt liden. Snart kom också ett belgiskt par förbi, Marc och Nadine, som kommit hit på sina seglingar (de hade varit ute i många år) och gillat stället så mycket att deras stålbåt numera ligger i marinan och blir allt rostigare medan de köpt ett hus i utkanten av Valdivia för att bosätta sig här, så länge nu vagabonder kan bosätta sig. När de insåg att jag var inne i andra andningen och inte behövde omedelbar sömn så bestämde vi middag på stan i en Kinarestaurang.
På vägen dig passerade vi centrum och strandpromenaden längs floden. Där huserade Valdivias bråkmakare som gjorde strandremsan osäker, Valdivia kolloni av sjölejon. Om inte deras bröl och andedräkt tar kål på dig så känns hannarnas enorma kroppshydda och skräckinjagande käft tillräckligt hotande för att hålla sig på avstånd. Kinamaten var i alla fall god men på slutet så var jag nära att somna över maten. Innan jag gick och la mig försökte jag se om jag kunde skypa med Emilia som fyllde 18 år, men hon var inte uppkopplad. Innan Jag somnade satt Milo och jag och småpratade. Det känns tryggt att segla med henne så allt bara fungerar mellan oss. Hon har en härlig humor med självdistans, är prestigelös och nyfiken på att lära sig mer, och hon är klok att prata med, kort sagt en jäkligt bra vän. Jag somnade som en stock fast miljön var lite ny och sängen ovanligt trång och sov hela mestadels natten till klockan 10 lokal tid morgonen därpå.
Dag 2, 3:e oktober
Söndag brukar vara vilodag men inte på Artemisa. Visserligen hade vi en lång skön frukost utan stress med mycket snack om ditten och datten, men sen satte vi igång med lite projekt. Eftersom det fortfarande var uppehållsväder bestämde vi oss för att satsa på utomhusprojekt. Så vi skrubbade salongsmattan med såpa för att få bort diesellukten (från spilldiesel från värmaren som också skall fixas) monterade den nya ankorlinan, hittade ett bra sätt att hänga upp den nya regn/solskyddet för sittbrunnen och monterade ihop ankarvinschen till en fungerande enhet igen. Sen bytte Milo lite lampor medan jag läste guideböcker över Patagonien. Vi fick också en längre paus mitt på dagen då yacht klubben ordnade med en brunch för medlemmar och inbjudna. Vid vårt bord datt fem nationaliteter, svenskar, belgare, engelsmän, chilenare och en peruian. Engelska var den minsta gemensamma nämnare för de flesta och i köket stod Nadine som ”lär upp” en lokal kock lite restaurangknep för att kanske kunna driva en restaurang i framtiden. Nadine är mycket road av matlagning och har tidigare undervisat detta.
Efter lite kvällssnack och en macka med jordnötssmör och sylt så var det läggdags, men denna gång spelade tidsomställningen större roll och sedan klockan 4 har jag inte kunnat sova, men då kan en dator stå för underhållningen istället – ett utmärkt tillfälle att börja föra dagbok. Desstuom började lite kondens droppa på täcket i förpiken där jag sover, åtminstone hpoppas jag det är kondens och inte läckage från det regn som nu strilar ner från himlen, Men inne i Artimisa lyser solen.
Efter över 30 timmar på resande fot landade jag i Valdivia efter att ha passerat de majestätiska Anderna. Tanken var att flygplatsen i Valdivia skulle vara tillräckligt stor för att ha en bankomat så jag kunde ta ut kontanter, men trots att et par hundra tusen personer bor i staden så består flygplatsen av en fyrkantig byggnad med några korridorer som gå förbi en lucka där bagaget slängs in på väg ut till gatan där taxibilar och en shuttle buss väntar. Så på icke existerande spanska försökte jag förklara att jag behövde åka förbi en bankomat på väg till staden. Mitt i försöken dyker en kvinna upp som på bra engelska säger: Jag hörde att du inte hade några pengar, vi kan skjutsa dig till staden. Vart ska du. Första tanken var att se upp, något är lurt här - men snart insåg jag att det var en naturlig reaktion i ett gästfritt land. Den enda som var sur var taxichauffören som såg sin körning vandra iväg, Och vid kontroll så hade han uppträtt oklanderligt med föreslaget pris för resan till stan. Men nu blev det istället en guidad tur med en engelskalärare från Valdivia, hennes man och dotter i ett fordon som verkar vara kung i trakten - en fyrsitsig flakbil. Så bagaget, med väskan vägande uppåt 30 kilo och handgabaget nära 20 kilo låg tryggt och guppade på flaket satt jag och fick en snabbkurs om Valdivia, fast deras nyfikenhet på mig gjorde att vi inte kom så djupt. Vad jag dock fick reda på var att Valdivia är en av de mest regnsäkra platserna på jorden där det i snitt regnar i åtta månader om året. Men jag välkomnades av ett något udda vädertyp för Valdivia, växlande molnighet med uppehåll. Här burkar det enligt uppgift antingen ösregna eller vara klar himmel. Inget landet lagom inte.
De körde mig ända fram till yacht cluben och när jag frågade var de bodde så var det på andra sidan stan - mot flygplatsen till, "men vi skulle ändå in till stan och handla". Efter en snabb titt på båten så tackade jag dom för skjutsen och kunde äntligen få ge Milo en kram som var förvånad att jag kom redan.
Sen var det projektet att få ner väskorna till båten när det var lågvatten och Artimisa 2 låg nästan ett par meter under bryggkanten. Medan jag och Milo funderade på att föra fram ett spinnakerfall kom en från varvet och hoppade ned på båten och bad om väskorna, Med lite muskler och viljekraft löser sig det mesta.
Efter de första kramarna, utbyte av det senast i skvallerväg och utdelning av alla ”presenter” (från reservdelar till ankarvinschen till godis i form av 15 påsar med Ahlgrens bilar) började vi prata om arbetslistan. Den var förvånansvärt kort, Milo hade jobbat på bra den månad hon legat här i väntan på min ankomst. Men det var fyra lite större projekt. Värmaren, ankarvinschen, vindrodret och kylvattenbyte på motorn. Men vi började med lite småprojekt eftersom eftermiddagen började vara långt liden. Snart kom också ett belgiskt par förbi, Marc och Nadine, som kommit hit på sina seglingar (de hade varit ute i många år) och gillat stället så mycket att deras stålbåt numera ligger i marinan och blir allt rostigare medan de köpt ett hus i utkanten av Valdivia för att bosätta sig här, så länge nu vagabonder kan bosätta sig. När de insåg att jag var inne i andra andningen och inte behövde omedelbar sömn så bestämde vi middag på stan i en Kinarestaurang.
På vägen dig passerade vi centrum och strandpromenaden längs floden. Där huserade Valdivias bråkmakare som gjorde strandremsan osäker, Valdivia kolloni av sjölejon. Om inte deras bröl och andedräkt tar kål på dig så känns hannarnas enorma kroppshydda och skräckinjagande käft tillräckligt hotande för att hålla sig på avstånd. Kinamaten var i alla fall god men på slutet så var jag nära att somna över maten. Innan jag gick och la mig försökte jag se om jag kunde skypa med Emilia som fyllde 18 år, men hon var inte uppkopplad. Innan Jag somnade satt Milo och jag och småpratade. Det känns tryggt att segla med henne så allt bara fungerar mellan oss. Hon har en härlig humor med självdistans, är prestigelös och nyfiken på att lära sig mer, och hon är klok att prata med, kort sagt en jäkligt bra vän. Jag somnade som en stock fast miljön var lite ny och sängen ovanligt trång och sov hela mestadels natten till klockan 10 lokal tid morgonen därpå.
Dag 2, 3:e oktober
Söndag brukar vara vilodag men inte på Artemisa. Visserligen hade vi en lång skön frukost utan stress med mycket snack om ditten och datten, men sen satte vi igång med lite projekt. Eftersom det fortfarande var uppehållsväder bestämde vi oss för att satsa på utomhusprojekt. Så vi skrubbade salongsmattan med såpa för att få bort diesellukten (från spilldiesel från värmaren som också skall fixas) monterade den nya ankorlinan, hittade ett bra sätt att hänga upp den nya regn/solskyddet för sittbrunnen och monterade ihop ankarvinschen till en fungerande enhet igen. Sen bytte Milo lite lampor medan jag läste guideböcker över Patagonien. Vi fick också en längre paus mitt på dagen då yacht klubben ordnade med en brunch för medlemmar och inbjudna. Vid vårt bord datt fem nationaliteter, svenskar, belgare, engelsmän, chilenare och en peruian. Engelska var den minsta gemensamma nämnare för de flesta och i köket stod Nadine som ”lär upp” en lokal kock lite restaurangknep för att kanske kunna driva en restaurang i framtiden. Nadine är mycket road av matlagning och har tidigare undervisat detta.
Efter lite kvällssnack och en macka med jordnötssmör och sylt så var det läggdags, men denna gång spelade tidsomställningen större roll och sedan klockan 4 har jag inte kunnat sova, men då kan en dator stå för underhållningen istället – ett utmärkt tillfälle att börja föra dagbok. Desstuom började lite kondens droppa på täcket i förpiken där jag sover, åtminstone hpoppas jag det är kondens och inte läckage från det regn som nu strilar ner från himlen, Men inne i Artimisa lyser solen.
Bra skrivet. Yrvind
ReplyDelete