Charlie lagar middag
Poliser till räddning
Lördagen den 22 oktober
Det har varit ett omtumlande dygn där vi åkt berg-och-dal bana. Allt var bra till igår eftermiddag när vi skulle handla det sista innan vår avfärd idag. Vi tog ut pengar på en bankomat och när Milo skulle betala i en affär var plånboken borta. Ingen av oss kan förstå när den försvann utan kan bara konstatera att den eller de som gjort det var oerhört skickliga. Det tog på Milos krafter med allt vad det innebar både känslomässigt och praktiskt. Men nu är kreditkort spärrade och saken polisanmäld. Marinan hjälpte till att förmedla kontakten med polisen och vips var två tungt beväpnade motorcykelpoliser försedda med skottsäkra västar på plats och kom till båten för att ta upp anmälan. Med hjälp av en båtgranne som kunde lite engelska lyckades Milo förklara det mesta och sen kom en polisbil och hämtade henne så hon kunde få ett intyg på det som skett. Så även om det känns fruktansvärt med stölden så kan vi verkligen inte klaga på polisens agerande vilket är mer i linje med det positiva, glada och vänliga Chile vi hittills mött.
Trots allt planerar vi att avsegla idag så snart vi hämtat vårt seglingstillstånd hos hamnkaptenen. Det höll också på och gå snett då någon gröngöling i uniform först inte ville ge oss tillstånd mer än en liten bit för att sen söka nytt tillstånd. Vi ville Ha tillstånd för hela resten av seglingen. Efter lite palaver så kom en som kunde tala engelska och med ett par fler streck än gröngölingen och fixade det hela som vår nybörjare sa var omöjligt. Men allt gott som slutar gorr.
Nu ska vi söderöver, ned mot det egentliga Patagonien med fjordar, snötäckta berg, glaciärer och skyddade små naturhamnar. Något jag verkligen ser fram emot. Bortsett från stölden har vistelsen i Puerto Montt varit mycket behaglig och trevlig. Marina Oxxean där vi ligger, är inte lika personlig när det gäller kontakten med personalen som i Valdivia men allt fungerar (dock inte wifi från Milos dator) och stadens affärer är mer välsorterade när det gäller marina varor.
Affärscentrum ligger dock en bit bort från marinorna men det är bara en spännande busstur dit. Och affärerna är mycket mer specialiserade så vi har gått ut och in i ett otal för att hitta rostfri bult för bominfästet vi masten, fler fotogenlampor, rostfria slangklämmor (reserv), rostfria schacklar (reserv), reservskot och lite annat smått och gott. En affär kan bara ha lanternor och nautiska lampor av olika slag medan en annan specialiserar sig på livflottar och flytvästar. Svårast var fotogenlampor och när vi äntligen hittade några var det lyxmodeller som knappt innehöll någon fotogen och kostade skjortan så Milo tackade nej. I nästa båtbutik som såg ut att vara hyfsat välsorterad frågade vi efter fotogenlampor och mannen sken upp och sa att han fixar det på några minuter. Och se, efter mindre en fem minuter kom någon in med fotogenlampor, det tråkiga var att det var lyxvarianterna från butiken vi just varit i. Samarbetet mellan butikerna och hjälpsamheten är betydligt bättre än i Sverige även om resultatet inte alltid blir det bästa.
Vi har även träffat våra första svenskar. Två systrar som reste runt Sydamerika och hade just köpt biljetter till ett fartyg som går rutten söderöver genom Patagonien, dock inte lika långt som oss fast lite snabbare. Vi fikade ihop och snackade en del och Milo hann också förbarma sig över en av dem som snusade och höll på att få slut på dosor. Milo snusar också och donerade det hon hade på sig till en tacksam nikotinist. Själv hade Milo beställt hela årsransonen av snus som skidades till Chile, men den fastnade i tullen i Santiago (trots Swedish Match försäkran att det inte skulle vara något problem). Kostnaden att få ner snuset efter alla avgifter och arbetstimmar för en agent gjorde att det fick gå i retur i Sverige. Förhoppningsvis hittar det sin ägare på andra sätt senare under resan.
Utsikten från marinan inkluderar en snöklädd alptopp och många fiskebåtar som kommer och går. Många av dem ligger på botten när tidvattnet går ut, men det är de byggda för. Det finns tre marinor i rad som alla är skyddade och på många båtar finns det intressanta människor. Vår närmaste granne är finnen Mani som varit här till och från på sin stålbåt i åtta år. Frun har tröttnat på båtlivet och flyttat Schweiz men är här på besök just nu med sin dotter. På en vacker och välskött Rhodes designad cirka 60-fotare bor Charlie från USA. Han har dock varit "på resande fot" sedan tonåren, först med familjen och sen själv med egen båt (som han ibland seglar med familjen). Han har hjälpt oss med mycket och är mycket trevlig – nästan väl trevlig. Han är oerhört kunnig om allt som har med båtliv att göra och verkar känna eller känna till de flesta i branschen och varit på alla världens öar och kuster. Och pratar gärna och mycket om detta.n Dessutom är han del av Jehovas vittnen och jag har väntat en jesus-drive när som helst, men den har inte kommit trots att vi varit ombord bjudna på middag och umgåtts en hel del.
Men nu ser vi fram mot vår första anhalt vilket förhoppningsvis blir en ögrupp där det finns en pingvinkolloni. Jag hoppas det skall pigga upp pingvinälskaren Milo.
No comments:
Post a Comment