7 oktober 2010

Båtjobb och festmiddag

Milo suger ut kylärvätskan ur slangen till expansionskärlet.




Vindrodret på plats med påsvetsad bit och nyborrade hål. Två grunkor med olika utseende

6:e oktober

Idag var det ömsom vin och ömsom vatten när det gäller arbetslistan, men avslutningen blev ett kulinariskt crescendo.

Det började med regn på morgonen så perfekt för några av arbetspunkterna på Milos arbetslista som kunde göras ”inomhus”. Värmaren och motorn stod på programmet. Så efter frukosten gav vi oss i kast med värmaren vars ”inflödesenhet” delvis redan var isärplockad. Problemet hade varit att när värmaren är avstängd har bränslet ibland forsatt droppa in. Vi började med att installera en avstängningskran på inflödet som Milo lyckats hitta i en affär i Valdivia. Den var bara en säkerhetsåtgärd för att kunna stänga flödet, vilket inte fanns tidigare. Vi tror, och hoppas, att värmaren i övrigt fungerar bra efter rengöring i de olika delarna som sen följde. När allt var hopplockat utan att några delar blev över så lät vi värmaren bero för sin testomgång till senare och kastade oss på nästa projekt, motorn.

Det mesta av underhållet på motorn hade Milo gjort innan min ankomst (som byte av olja och filter, fixande av förfilter etc) men hade sparat ett par saker till min ankomst, mest för att jag hade med mig delarna för åtgärderna i min överviktiga packning. Faktum är att Milo under månaden hon var här har arbetat sig ner på sin lista på ett imponerande sätt så åtgärderna får snart tum på en sida och ”måste” sakerna kan räknas på ena handens fingrar (med de är lite mer komplicerade). Det var två saker som kvarstod på motorn var att byta ut den automatiska avstängningsfunktionen (en grej som automatiskt stryper bränsletillförseln när man vrider av nyckel) som gått sönder och översyn av kylsystemet.

Att byta avstängningsgrunka kändes enkelt om det nu inte hade varit att den nya grejen såg annorlunda ut än den som satt där, det fanns ingen plats att fästa pluskabeln. Var den trasig eller hade man ändrat kopplingen, åtgärden (efter att först monterat bort den gamla i tron att detta åtminstone var en enkel och rättfram uppgift) blev att fotografera de bägge grunkorna bredvid varandra och maila dem till tillverkaren och fråga vad som gällde.

Så nästa uppgift var kylsystemet. På önskelistan stod byte av kylvätskan (glykolblandningen som går runt i motorn) och rensning av värmeväxlaren (den enhet där sjövattnet pumpas in för att kyla glykolblandningen där sedan sjövattnet pumpas ut i sjön igen medan glykolvattnet fortsätter i kylkanaler i motorn). I värmeväxlaren går sjövattnet i små kanaler för att öka ytan för exponering och därmed kyleffekten för glykolblandningen och den bör rensas då och då. Efter att ha studerat motorn enligt instruktionsboken kunde vi konstatera att:
1. Att komma åt alla bultar och slangar som behövdes monteras bort för att få ut värmeväxlaren var som det heter ”a bitch” men inte omöjligt.
2. För att kunna dra ut den långsmala värmeväxlaren ut sitt hölje behövde vi riva det akterliga skottet bakom motorn.
Man kan väl sammanfatta att 1:an kunde vi klarat av medan däremot 2:an innehöll element som skulle innebära en ombyggnation av båten. Vi läste instruktionen som sa ”bör” rengöras var 500:e timme och om enheten ”såg bra ut” så behövdes bara en genomsköljning. Beslutet togs att lämna den åtgärden ogjord. Och kylarvätskan sög vi ut med oljesugen från expansionskärlet vilket fungerade bra.

Det kändes lite frustrerande med åtgärdslistan när regnet hade slutat och vi tågade iväg mot tyskens mekaniska verkstad för att hämta vindrodret. Det såg lovande ut, förlängningen av fästbalken hade svetsat på ypperligt och de nya hålen såg ut att sitta där de skulle. Vi fick skjuts av honom till båten och monteringen började omedelbart, och se – dagens lyckorus! Allt passade utmärkt. Vi hade mätt rätt och åtgärderna fungerade. Efter lite infettande, skruvande och bultande satt vindrodret åter på plats, nu med nya bussningar, infettad och centrerad.

Nu var det in i duschen för att bli klar för vår färd mot middagen hos våra belgiska vänner. De bor en bit ut från staden på andra sidan så vi skulle möta dom vid en stor ”homestore” a la K-rauta. Det låg på rutten för buss 3 som passerade marinan. Härligt att åka lokal buss och se folklivet och stadskvarteren. Bussarna är som våra minibussar och naturligtvis kör de som galningar på gator som kräver lite mer underhåll än de får. Det är bara låghus och alla kablar hänger i luften, inget är nedgrävt för jordbävningsrisken. Det gör att en del stolpar har ett spindelnät av kablar på sig, det kan vara upp till ett femtiotal olika kablar på samma stolpe, och vilka som är strömförande och inte har man ingen aning om. Så på sätt och vis är det nog bra med strömavbrott vi jordbävningar, annars kommer de flesta gator nog vara strömförande. Husen ör relativt moderna med ser inte ut att ha någon isolering. Det ser ut att vara kallt även om det sällan går under nollan på vintern här. Men det finns väl en anledning till att tröjor i lamaull är mycket varma.

Väl hos Mark och Nadine började en brakfest. Deras hus är under byggnation och är en kombination av vackert inredd och byggarbetsplats. Det skall bli ett ställe för bed-and-breakfast är det meningen när allt är klart. Och om Nadine står för maten lär det bli en succé. Vår kväll blev en kulinarisk höjdare.Till förrätt blev det rökt lokal lax på toast. Laxen smakar lite annorlunda här, mer som böckling, men är mycket god. Till huvudrätt var det skaldjurs/fisksoppa med bröd och en röra av vitlök, majs och lite till. Det var bland det godaste jag ätit, och det fann mycket av det. Ingredienserna var lokala, allt från fisken till musslorna. Under alla njutningsstön fick jag fram en fråga om hur hon hade lyckats med denna skapelse. Nadine hade ”bara hällt ihop det”. Vi lite närmare efterfrågan så förklarade hon tågordningen med allt från att koka basen med alla skaldjur innan hon rensade bort skalen och de kokade olika långt beroende på vilket skaldjur och sen silades sanden bort och sen ……. Jag tappade kollen efter det tionde steget i tillagningen av det hon ”slängt ihop”. Det blev i alla fall påbackning och nersköljt med ett fantastiskt gott chilenskt vin. Magen började stå i fyra hörn när det var dags för dessert (som jag hade förträngt). Ut kom, på en helt fyllt bakplåt, en delikat tiramisu. Nadine förklarade att hon fått tag i det speciella italienska bröd som behövs för tillagningen här i Chile. Och det var som sagt inte små dessertkoppar utan en hel bakplåt fullt. Som tur var serverades inte en fjärdedel var utan det blev endast cirka fyra gånger större portioner än vad man får på restauranter. Jag klarade inte av att äta upp vilket accepterades då vi innan haft en lång diskussion om hur olämpligt det är att tvinga barn äta upp saker de inte tål eller tycker om. Efter maten turades vi om att somna framför den öppna brasan innan vi fick skjuts hem. Och jag sov oroligt hela natten då min mage klagade på volymen även om smaklökarna ville ha mer.

2 kommentarer:

  1. Fortfarande intressant. Yrvind

    SvaraRadera
  2. Fantastiskt!
    Jättekul läsning.
    Det går verkligen att leva sig in i er tillvaro.
    Blir trött bara jag tänker på det...
    Och imponerad.
    Själv har jag varit på skrivarkurs hela dagen idag. Börjar bli dags att lära sig skriva.
    Jonas

    SvaraRadera