19 oktober 2010

Framme i Puerto Montt

Lämnar Valdivia på floden Calle Calle

Milo tar ner storseglet

Vår tredje besättningsperson, vindrodret

Framme i Puerto Montt

Tisdagen den 19:e oktober

Framme i Puerto Montt efter två dygn till havs. Det var ett lite vingklippt ekipage som lade till vid marinan Oxxean i Puerto Montt framåt kvällningen igår. Artimisia II hade fått några tillägg på arbetslistan (en vinsch slutade att fungera och sprinten till bommens infästning vid masten hade delvis arbetat sig ut) och besättningen kunde mått bättre. Milo hade dock börjat kvickna till efter sin underliga släng av någonting. Under första dygnet hade hon feber och mådde illa, någonting spelade spratt i hennes kropp. Som hon sa själv: "Jag har inte mått så här dåligt på 25 år". Och det säger inte lite då Milo är en mycket "tålig" person. Själv hade jag känning av mitt gamla ryggskott. Jag hade lyckats undvika en totallåsning men det var inte många rörelser jag kunde göra utan att det högg till som en dolkstöt i ryggen och en konstant molande värk i ryggslutet. Och en båt är ingen fast plattform så kroppen får hela tiden jobba för att kompensera rörelserna. Kort sagt – en bättre start kunde vi fått men nu är vi här.

Låt oss ta det från början. Väderluckan från sudliga kulingar vi hade var kvar. Prognosen sa att lördagsnatten visserligen skulle ge sydliga vindar, men de skulle vara mindre än 12 m/s. Sen skulle vinden lätta ytterligare och gå mot väst för att under söndagen (och med takt att vi kom söderut) växla till nordliga och öka lite. Och prognosen stämde bra hela vägen.

Avskedet från Club de Yates i Valdivia blev känslosamt, speciellt för Milo. Hon hade varit där i över två månader och hade byggt upp vänskapliga relationer med alla på marinan, speciellt den ansvarige Jeorge. Eller som han sa till Milo: "Den här marinan kommer aldrig bli densamma utan dig" – och jag tror han bara menade positiva saker med det. Så det blev många kramar och en och annan tår innan vi stävade ut från marinan ned för floden och ut mot Stilla havet. Flodfärden på ett par timmar blev mycket behaglig, vacker natur och smult vatten.

Annat var det när vi kom ut på havet. Olika vindvridningar hade gjort att sjön var väldigt orolig med toppiga vågor. Då det blåste väldigt lite så började vi motorer rakt mot målet söderut. Efter ett par timmar började det blåsa upp och det var dags att sätta segel och kryssa mot vinden. Storen med två rev och delvis inrullad genua blev segelsättningen och vi gjorde över 5 knop i vinden på runt 8-10 m/s, men som alltid på kryss inte i den riktning man vill komma. Den stampiga sjön gjorde det också svårt att leva ombord så det blev jordnötssmörsmacka till middag (Milo mådde för dåligt för att äta). Vi tog vakter om fyra timmar var, men styrde gjorde vårt vindroder. Och båda hade nog egentligen behövt vila men ingen som tänkte i de banorna (jag försökt efter en av vakterna när Milo mådde som sämst att inte väcka henne, men hon vaknade själv och insisterade på att ta vakten).

Så småningom vred vinden mot nord och vi fick till sist plattläns (vinden rakt bakifrån) så vi tog ner storen och seglade bara för utrullad spirad genua. Samtidigt så ökade vinden i styrka vilket gjorde att vi rullade in delar av genuan och sjön började byggas upp (det blåste över 10 m/s). Vi seglade lite för fort då det gällde att anlända till det smala sundet, Chacao, mellan fastlandsChile och ön Chiloe. Tidvattenströmmen är där mellan 5 och 8 knop så det är ingen idé att försöka gå igenom vid fel tidpunkt (när strömmen är mot). Vi visste att bäst var att anlända i gryningen för att få med oss strömmen men samtidigt kändes det inte bra att komma in mitt i natten och försöka hitta någon stans att ankra för att avvakta till rätt tidpunkt. Så vi slörade ut mot havet för att kunna slöra tillbaks och därmed gå längre sträcka och anlända vid rätt tidpunkt.

Vi var nu nere i området där till blåst nordväst hela tiden och dyningarna som kompletterade blåsvågorna var stora så Artimisia rullade friskt i sin framfart och det var med lättnad vi kom in i sjölä på vår väg in mot Canal Chacao i gryningen. När vi dessutom kom in i vindlä startade vi motorn och puttrade på runt våra fem knop, men på vår GPS stod det att farten var över 11 knop. Härligt med medström. Det kändes som att skjutas ut som champagnekork när vi flög fram genom sundet. Och kunde styra kosan norrut en bit mot vår destination. En seglats som jag inte rekommenderar som första erfarenhet för de som eventuellt funderar på att långsegla.

Just nu är det mer triviala problem vi försöker lösa, som hur man startar marinans tvättmaskin och får internet att fungera. Milo mår bra igen (det var bara under seglingen hon mådde dåligt – ingen bra förklaring till vad det var). Min rygg är lite bättre och vi ha bytt från voltaren till en Milokombination av tabletter (hon är sjuksköterska så hon har lite att välja från i skeppsapoteket) och jag har strikta order att inte jobba med något i fel ställning (fick skäll när jag tog ner spirbommen själv under min vakt).

Vinschen är fixad och jakten på en ny bult för bomfästet i masten har börjat. Lite proviantering för både båten (reserv av schacklar, block och skot) och oss (färskvaror) står på programmet. Sen börjar så snart som möjligt seglingen söderut i den Patagoniska skärgården och kanaler. Vi har en längre och en kortare havssegling till som måste göras där ingen skyddande skärgård går att få men annars är det mesta i skyddade vatten när det gäller grov sjö. Och när seglingen söderöver börjar så försvinner också möjligheten med internetuppkoppling. Så uppdateringarna av bloggen kommer att ske sporadiskt, om det går överhuvud taget, till vi når Ushuiai där jag lämnar båten.

1 kommentar:

  1. Hej Magnus och Milo. Det var bra kämpat och roligt att läsa. Skaffa en sattelittelefon så att vi kan få mer rapporter. Det kan det vara värt. Hälsningar Yrvind.

    SvaraRadera