9 oktober 2010

I väntan på väderlucka och vänlighetens Chile










Lördagsaktiviteter i club de yates med jollesegling för ungdomar medna det i floden utanför pågår träning i rodd för roddklubbens medlemmar.



Lördagen den 9:e oktober

Fortfarande i Valdivia och till för en timme sen kändes det lite frustrerande. Vädrets makter är inte på sitt bästa humör. Vi har haft hårda syd till sydväst vindar sen jag kom hit (förutom en kort period precis när jag anlände). Det är rakt i nosen och roligare start kan man få. Båten klarar det men Milo är trött på att kryssa efter att ensam seglat från Galapagos och under en dryg månad nästan bara haft hårda vindar på nosen (fastän hon borde haft medvind åtminstone hälften av seglingen enligt ”normala” vindförhållanden). Men det är inte bara Milo som skulle föredra en skön slör farmför en kryss i kuling så jag har inga problem med att ligga i hamn och vänta på en väderlucka. Och för en timme sedan så visar långtidsprognosen för första gången två sådana. En väldigt kort och både tidsmässigt och geografiskt osäker (kulingen fortsätter precisnorr om oss) lucka på tisdag/onsdag och en längre till nästa helg. Så det känns nu värt att vänta på hur en mer detaljerad prognos utvecklas (för de som är intresserade är en av de bättre informationskällorna vi använder oss av: http://www.passageweather.com/ och sedan klicka vidare på South Atlantic och Cape Horn Drake Passage).

Och det går verkligen ingen nöd på oss här i Valdivia. Jag börjar verkligen gilla detta land och dess innevånare. Landet har spännande natur och historia som Valdivia bara har en del av, men det hoppas jag få se mer av i Patagonien. Men hittills är det framför allt människorna som imponerat på mig och gjort mig glad. Då min spanska är begränsad till gutterala läten som ol’a, bueos dias och gratias och väldigt få förstår något annat än spanska skulle det bli väldigt komplicerat (nu är det bara ganska komplicerat). Men alla jag mött har inte bara varit vänliga och försökt ha överseende med min brist på spanska (här är Milo stor hjälp som liksom mig bara läst tyska och franska i skolan men har haft längre tid att öva sig på spanskan). Men vad som varit så härligt är den humor och glimt i ögat som alla verkar ha. Det är nära till skratt i alla missförstånd – och det gäller även myndighetspersoner i uniform (även om där ett mer korrekt leende mer än ett gapskratt infinner sig). Och att myndighetspersoner är trevliga är tyvärr inte en regel utan snarare undantag i många länder. Visserligen känns det som att många av myndigheterna är överbemannade, men det är inte bara myndigheter. Affärer har en uppsjö av expediter och bevakningspersonal så det känns som om löner är låga men man håller också arbetslösheten nere med många anställda per arbetsuppgift.

Och personalen på club de yates är helt fantastiska. Alltid hjälpsamma och möter en med ett leende. Och hjälpsamheten är nästan gränslöst. Föreståndaren, Jeorge, sköter många av Milos kontakter med myndigheter då hennes språkkunskaper inte räcker till när det gäller detaljerna (och Jeorge kan tågordningen). Och allt med glimten i ögat och med respekt. Milo känner sig som kvinna faktiskt mer respekterad som skeppare här än på de flesta andra ställen hon varit, inklusive Sverige. Just nu pågår en febril aktivitet i marinan då det är premiär på någon sorts ungdomsverksamhet som Jeorge tagit initiativ till. Ungdomar skall ut och segla i OK-jollar på floden som redan är full av roddare på träningspass från roddklubben i Valdivia.

Och staden Valdivia är charmig, det tar oss inte mer än en kvart att gå till centrum. Och de lokala transporterna är billiga och effektiva om vi känner för det. Istället för stora bussar har man här minibussar som antingen ägs av chauffören eller av en ”åkare”. Tidtabeller finns inte, däremot busslinjer med olika nummer. Det finns hållplatser längs färdvägen men man stannar där folk vinkar att de vill på eller skriker att de vill av. Men de kommer ofta och här gäller verkligen utbud och efterfrågan för att fylla de behov som finns. Kostnaden är ett enhetspris runt 5 kronor för vuxna och 2 kronor för studenter. Om man vill åka mer bekvämt så kan man ta en ”kommuntaxi”. Det är som en buss fast bil. Med olika nummer på taken så åker taxibilarna mellan olika förutbestämda områden/sträckor och personer kliver av och på beroende av plats. Har inte åkt med någon sån så jag vet inte priset. Sen finns vanliga taxibilar också. Voila - ett väl fungerande system för transporter.

Dags för att åtgärda de sista sakerna på arbetslistan (igår paketerade vi jollen igen, monterade upp den bärbara GPS-plottern jag haft med mig och gick till marinmyndigheten för att få ett Zarpe (seglingstillstånd) och köpte två par jeans för 180 kronor till mig (de gamla sprack när jag klev upp på stegen i lågvattnet) ). Nu är det bara att täta om en luftventil och installera magnetventilen på motorn (vars reservdel var annorlunda än originalet – vi har mailkontakt med leverantören med frågan que?) Sen är det bara lite myndigheter till och kompletterande proviantering av färskvaror som är kvar innan vi kan ge oss iväg – och sen en väderlucka förstås.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar