13 oktober 2010

Livet ombord med Milo

Parlör för Milospråk

Mitt krypin på båten

Den berömda mulltoan

Onsdagen den 13:e oktober

Efter en och halv vecka på Artimisia II börjar jag komma in i båtlunket. Tankarna på jobbet börjar skingras (ett och annat mail har det dock blivit) och leva i nuet blir mer påtagligt. Dagarna går med båtpul även om vi börjar komma ner på slutet av listan med bara saker som att fylla diesel, bunkra vatten och proviantera kvar på listan.

En envis sak hänger sig kvar, magnetventilen som stänger av motorn (dieselflödet). Vi har haft kontakt med tillverkaren och fortsätter vårt felsökande. Vi har också en långseglingskollega i Sverige, Mats, som har djupare kunskaper inom området som Milo skypar med och får goda råd i processen av. Men det vill sig inte. Misstanken är (som inte är ovanligt) att det egentligen är två fel samtidigt. Dels ett elektriskt (strömmen är bruten någonstans mellan tändningsnyckel och magnetventil) och dels att magnetventilen är felaktig, och då både den gamla och nya. Det är ingen panik för vi kan fortfarande stänga av motorn manuellt, men prylar man har skall fungerar – så det så. Fortsättning följer.

Jag har nu bott med Milo på en yta av runt 20 kvm under snart två veckor. Visserligen har det varit lite fusk, för hittills har vi legat i hamn och inte riktigt upplevt några strapatser ombord (förutom frustrationen av att laga saker som inte vill bli fixade). Hur har mitt liv påverkats av detta?

Framför allt är det på det medmänskliga planet jag påverkats. Det finns inget ämne man inte kan prata med Milo om och efter samtalet få med sig något tänkvärt för framtiden. Vi har avhandlat allt från våra barndomsupplevelser till hur dokusåporna kan vara så populära i vår kultur. Men samtidigt finns en ödmjukhet och framför allt en närhet till det humoristiska i allt som sägs och görs. Det var länge sen jag skrattade så ofta och så hjärtligt, och då har Milo ändå bara försökt berätta en rolig historia som jag redan hade hört.

Men bortsett från den delen har jag har lärt mig många nya begrepp som förenklar livet (ett begrepp för många saker). För några exempel på definitioner av guck, snutt och pitt se bifogad bild som ett par tidigare besättningsmedlemmar satt upp för översättning. Jag har lärt mig några nya svärord varav Kalev är det värsta (se tidigare inlägg). Jag har mött min överman i längtan efter onyttigt godis. Favoriten är Ahlgrens bilar i olika former men mjuka sega artificiella sladdriga sötsaker med massa gosiga kemikalier går också bra. Sen att vi ransonerar duktigt är en annan sak men jag är lite oroad av att delar av bilförrådet är i Milos klädskåp. Men hur kan en miljövän av stora mått falla för sådana frestelser. Ja ingen är perfekt (tur är väl det) och jag är glad för den svagheten. Och Milo kompenserar mer än väl för en liten svaghet med många andra miljöåtgärder.

Några exempel på vardagssaker som Milo genomför konsekvent (jag försöker men har är nog inte lika konsekvent):

  • Jag förbrukar nog en tiondel av vattnet jag gör på min båt, och detta bortsett från att vi duschar på marinan i nuläget. Diskar gör vi ungefär var femte dag. Kaffekoppen återanvänds och middagstallriken torkas av med hushållspapper och är redo för nästa måltid.
  • Jag använder mycket mindre hushållspapper. Vi har modellen där perforeringen gör det möjligt till bitar av halva storleken – och vi minimerar användningen genom detta.
  • Jag slänger inga kemiska småsaker i vattnet (typ sikaflexbitar som blivit över).
  • Jag använder mindre engångsförpackningar. Vi köper större förpackningar och fyller på förvaringskärl.
  • Vi använder i möjligaste mån ryggsäckar istället för plastpåsar när vi handlar.
  • Vi försöker hitta pasta och ris som har kortast koktid.
  • I möjligaste mån använder vi bara miljöprodukter (ett lager av såpa och andra naturrengöringsmedel finns ombord från Sverige).
  • Milo är vegetarian, inte för att hon är emot att djur dödas (inte huvudskälet i alla fall då hon äter fisk). Utan det är faktumet att produktionen av köttet tär oerhört på vår miljö med foder, transporter och annat. Så vi har inget kött ombord.

Och så vidare. Små förändringar som ändå kan göra skillnad tillsammans. Vanor som jag lärt mig och kanske jag inte kommer att fortsätta med alla av dem när jag kommer hem, men jag har definitivt fått ett större medvetande om hur mycket "onödigt vi förbrukar.

Detta är i vardagen sen har båten byggts med miljön i åtanke. Jag har lärt mig använda den mullltoa som finns på båten (en av de få med den utrustningen). Det är faktiskt enklare (åtminstone i hamn). Ingen pumpning behövs det gäller bara att veva som ett positiv – och man sitter som på en tron. Sen har båten ett korkdäck som gör att inga träd behöver skövlas för att tillverka det. Alla elkablar är PVC-fria, dynorna (både madrass och tygerna) är Svanenmärkta, tyg och gardiner är av Krav-märkt bomull, inredningen är av ett europeiskt trädslag (körsbär) och så vidare.

Räddningsaktionen i gruvan här i Chile ser vi av genom att man TV-apparaterna var på i klubblokalen här i Valdivia sent på kvällen. Annars har detta drama inte synts så mycket där vi är, men då lever vi lite isolerat i vår båt och i marinan. Väderluckan på lördag ser ut att vara kvar så våra dagar i Valdivia är förhoppningsvis räknade. I morgon skall vi på bilutflykt med våra belgiska vänner Mark och Nadine, så då får vi se lite mer än denna metropol.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar